Som nybliven 18-åring var jag inlagd på vuxenpsyk. Pga covid var besök förbjudna och jag var så rädd. En kväll satt jag och grät ute i tv-rummet varpå en skötare kom och kramade om mig, hårt och länge. Han satt och pratade med mig och tog sig tid. För mig betydde det så mycket att han gav mig fysisk närhet, trots att jag misstänker att det var emot deras restriktioner. Så lite fick mig att känna mig lugnare och tryggare.
Utskriven fåtal timmar efter bältning
Då har man som anhörig upplevt att en autistisk kille på 18 år, under en ångestattack, blir nedbrottad av 4 väktare och bältad till en säng. Han ropade desperat på sin pappa men pappan fick inte komma in i rummet och lugna ner honom. Killen har aldrig varit våldsam och är världens snällaste. Allt han gjorde var att försöka tränga sig förbi de fyra vakterna som stod framför dörren.
Eftersom han blev utskriven några timmar senare ansåg de uppenbarligen inte att han skulle skada sig själv eller några andra. Ändå valde de ta till en sådan våldsam metod som nedbrottning och bältning utan att ens försöka lugna honom.
En extremt traumatisk upplevelse som gjorde allting värre. Efter detta, som skedde i torsdags, har han börjat stamma. Jag har inga ord på hur arg och besviken jag är på svensk psykvård.
”Låt henne vara, hon svimmar snart”
Jag minns knappt detta själv, utan har fått det återberättat av min mamma som var med vid tillfället. Hon hade åkt in med mig till vuxenpsykiatrin, men jag hade fått panik när läkaren sagt att jag måste läggas in. Paniken grundade sig i en extremt dålig erfarenhet sen tidigare o trauman under vårdtiden. Så jag sprang ut från jour rummet, men min mamma som suttit i väntrummet hann stoppa mig innan jag hann öppna den låsta ytterdörren. Jag satt i ett hörn i entren o hyperventilerade. Mamma och en sköterska försökte prata lugnande med mig, något jag inte minns alls. Men läkaren tittade bara på, o sa: äh låt henne vara, hon svimmar snart.
Ger barn starka påverkande läkemedel utan uppföljning
Jag blev som 16 år gammal satt på antidepressiva hos BUP. Den medicin jag fick gav mig kraftiga biverkningar såsom konstant illamående, hyperaktiva reflexer och ett påverkar korttidsminne. När jag tog upp dessa biverkningar till min läkare på BUP fick jag svaret att det är så ibland samt en ytterligare medicin för att lindra illamåendet, en medicin egentligen menat för magsår.
Det tog mig 2 år, 3 läkare och att förflyttas till vuxenpsykiatrin tills en läkare tog mina biverkningar på allvar.
Efter undersökningar och blodprov har det visat sig att jag har en minskad omsättning av enzymen som bryter ned just det läkemedlet jag har gått på. Därav har jag haft en alldeles för hög dos i kroppen i två år.
Min sista läkare innan min nuvarande valde att sätta mig på högsta dosen möjlig utan att jag själv egentligen ville. Det var något hon starkt trodde på. Jag kunde bara gå på den dosen i två veckor innan jag själv satte ner den då mina biverkningar blev alldeles för svåra. Nu i efterhand har det visat sig att vid den dosen kan medicinen tillomed varit på en toxisk nivå i min kropp.
Jag har nu slutat med medicinen för ungefär en månad sedan men har fortfarande utsättningssymptom då jag haft en sådan hög nivå i kroppen.Såklart har antidepressiva gett mig lite positiva effekter på mitt mående annars hade jag aldrig stått ut med detta i två år. Men då min kropp inte har kunnat bryta ner läkemedlet har det inte gett alls den effekt som var menat och som ett annat läkemedlet hade kunnat ge.
Min nuvarande läkare, som tog detta på allvar, är fantastiskt och har nu gjort en intern anmälan mot BUP för allt detta.
Är så besviken på vården att dem ger en så ung person ett starkt påverkade läkemedel utan riktig uppföljning och utan att lyssna på patientens upplevelse.
Utskälld av avdelningschef och läkare
Jag var 18år och var inlagd på slutenvården för vuxna. Jag var rädd och ville inte vara till besvär. En dag blev jag satt ensam på ett möte med avdelningschefen och avdelningens läkaren och chefen skällde ut mig för att jag inte blev bättre och att min komplexitet fick personalen att må dåligt. ”Du förstör skötarnas vardag för att du är så problematisk”. I min bemötandeplan stod plötsligt att personalen jag litade på inte fick prata med mig men det fick jag aldrig reda på förrän jag blev utskriven. Mina vårdkontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig och trots vårdplan som involverade dem så var de strängt förbjudna att besöka avdelningen. Till slut blev jag utskriven för ”kraftig försämrat mående” trots att jag blev inlagd för suicidrisken. Jag slutade samma dag på somatiska intensiven. Jag bad aldrig mer om hjälp från personalen och låg ensam på mitt rum livrädd. Har varit tvungen att bli inlagd flertalet gånger sedan dess men har aldrig någonsin bett om hjälp utan istället försökt roa personalen för att ingen skulle må dåligt pga mig. Vi anmälde händelsen (som var en av flera) men trots möte med psykiatrin osv så hände ingenting. Jag tänker aldrig mer riskera att bli inlagd igen.
Har känslan av att vården inte ens VILL hjälpa
Jag har varit inom psykiatrin i 11 år nu, imponerande, jag är inte ens 30. I somras gjorde jag misstaget att flytta till annan region. Min gamla klinik skrev en vårdbegäran om ffa medicinuppföljning och recept för tre månader. Fick svar att jag stod i kö och skulle kontakta min gamla klinik om det sket sig. Jag har bytt region. Jag kommer inte åt tjänsten för att kontakta min gamla vård, deras upptagningsområde är bara den regionen. Kontaktar då VC här på inrådan av skolans kurator och berättar att vården tidigare fuckat upp och jag är rädd för att det ska hända igen. Läkaren lovar att ringa kliniken och antingen få en akuttid, förlängning på recept på distans eller ok på att förlänga själv…
När han ringer tillbaka säger han att jag ska kontakta min gamla vård. Som jag verättat är omöjligt. Och om inte det funkar vill han att jag deadass ringer mobila teamet. En akutresurs. För min dagliga medicin.
Tack. Det hjälpte verkligen det här förtroendeproblemet jag redan har med vården. Här står jag nu med knappt tre veckors medicin kvar, med katastroftankar och känslan av att vården inte ens VILL hjälpa mig längre.
Personalen kommenterade mina bröst
När jag var inlagd med LPT för anorexi på vuxenpsykiatrin, det blev akut och för lång kö på BUP, så fick jag mina bröst kommenterade och jämförda med annan patient av manlig nattpersonal
Återkommande avfärdad som ”överreagerande”
Jag var 13 år första gången jag kände någon form av nedstämdhet. Jag började skära mig på armarna, använde bara långärmat.
Tillslut kunde inte skolan eller mina föräldrar undvika att se det. Jag blev tvungen å prata med skolans kurator. Något jag inte gillade alls, förutom att det var en man och jag inte alls hade bra erfarenheter av män (då min pappa och jag inte direkt har haft en konfliktfri relation) jag försöker ta mitt liv 13 år gammal. Å senare även vid 14 års ålder. Efter många tiders väntan, av samtal från mamma och min mentor fick jag äntligen tid hos Prima. För att både utredas för adhd och depression.
13 år gammal får jag en enda diagnos. Asperger. Inget jag någonsin har hört talas om eller ens visste att jag utreddes för. Deprimerad trodde man inte.
Kvar på Prima bytte jag läkare, psykolog och sjuksköterska mer än 7 gånger på ett år. Och jag har aldrig haft det lätt att lita på någon, speciellt när jag behöver börja om från 0.
Vid 14-15 års ålder fick jag en läkare eller sjuksköterska som förändrade mitt liv. Jag har alltid har haft svårt att sova, fått prova hela alfabetet med sömnmediciner och fått äta fluoxetin (för panikångest/ dåligt mående) men det blev bara värre.
Läkaren sa: ”om inte denna sömnmedicin hjälper så får vi försöka hitta något annat.”
Samma kväll med medicinen sov jag en hel natt. Och där fick jag min adhd diagnos. Å depression på papper.
Gick över till vuxen psykiatrin vid 17 års ålder då jag fyller år så pass sent på året för att förbereda mig.
Först verkar den nya läkaren toppen och h*n lyssnar verkligen.
Nu 5 år senare säger läkaren trots att jag mår så dåligt och står på högsta dosen SSRI- mediciner (sertralin) att OM du skulle må sämre så ska jag ta kontakt med dem eller psykakuten. Jag försöker förklara att jag inte vill mer men får ingen hjälp, han påstår att jag är för högfungerande för att må så dåligt som jag säger.
Jag överreagerar, är inte så deprimerad menar h*n.
Min sjuksköterska tycker detta är väldigt konstigt då läkaren sätter in mer mediciner å blandar flera olika sorter istället för att försöka hitta en lösning.
Sjuksköterskan säger även om jag mår så dåligt som jag gör så har jag enormt svårt att gråta framför någon, det krävs så mycket för att jag ska bryta ihop och att skalet omkring mig ska falla.
Några veckor senare frågar jag sjuksköterskan varför det bara står:
”Depression, medelsvår episod” som ”diagnos” i min journal.
Sjuksköterskan förklarar då att min läkare anser att det hela tiden har hänt saker i mitt liv som har varit orsaken till mitt mående.
Att oavsett hur jag mår inuti så har det ALLTID varit en utomstående sak som orsakat det.
Jag vill idag utreda varför jag inte har fått någon mer hjälp, visst depressioner kan komma å gå men jag har inga tydliga toppar eller dalar, bara ibland. Men det tycker inte läkarn.
Utan min sjuksköterska hade jag inte varit vid liv idag.
Avfärdades som den jobbiga
Jag var 21 år. Inne i ett av mitt livs värsta kriser. Jag var deprimerad och ville inte leva. På psykakuten avfärdades jag som att jag var mer eller mindre inbillningssjuk och när jag ringde in 3e gången för att få hjälp, lämnades telefonen över från en sköterska till en annan och jag hörde hur första sköterskan sa till sin kollega, ”nä, men det är bara hon med den killen som är dum mot henne.. Igen följt av en djup suck. Jag kände mig så besvärlig och allt jag ville var att få hjälp att sluta må såhär. Min dåvarande pojkvän misshandlade mig och mina barndomstrauman kom ikapp. När jag berättar för en överläkare om hur ful, tjock och äcklig jag känner mig frågar han om jag hör röster och vill utreda mig för schizofreni, då det uppenbarligen inte stämde med verkligheten. Hur kan en överläkare på psykakuten inte ha mött en ung kvinna med liknande tankar om sig själv, utan att hon varit schizofren? Tack och lov att jag hade vänner som drog mig ur relationen, samt såg till att jag fick stöd och antidepressiva.
Ingen på min sida
När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.
Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.
På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.
Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.
Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.
Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.
Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.
Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.
Jag är fortfarande rädd.
Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.
Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
