Sökte slutenvård under fem års tid och tillbringade månader varje år på olika slutenvårdsavdelningar utan att jag blev bättre. Efter mitt sista slutenvårdstillfälle som slutade med traumatiserande händelser kommer jag aldrig att be om hjälp igen i psykiatrin. Har nu tillfrisknat med hjälp av privat vård i funktionsmedicinen och insett att varje slutenvårdsvistelse jag haft försämrat mitt tillstånd av PTSD. Min terapiresistenta depression och utmattningen är borta med ändrade livsstilsfaktorer. I psykiatrin fick jag bara mediciner och ibland tvångsvård. Vilket slöseri med skattepengar och min tid.
”Då får du kissa på dig”
Jag blev bältad när jag hade en ångestattack. När min ångestattack startade höll personal i mig, och jag var tydlig med att de måste släppa mig för jag fick mer panik av att de höll i mig. Jag förklarade tydligt att jag hade en ångestattack och det enda sättet för mig att lugna ner mig på, var om personalen släppte mig. Ingen lyssnade på mig, istället gick larmet igång och bältessängen rullade in. Jag fick mer panik, jag var helt fast och kunde inte ta mig loss. De tvingade i mig lugnande som inte hjälpte och jag mådde sämre än någonsin. Personalen satt och läste en tidning och när jag försökte prata med dem, ignorerade dem mig. Jag lugnade ner mig efter ett tag men jag fick inte gå upp från bältessängen. När läkaren kom in i rummet för att kolla om jag var lugn, bad jag läkaren om att få bli släppt. Jag förklarade att jag var lugn, lovade att hålla mig lugn och så sedan att jag måste gå på toaletten. Läkaren trodde inte på att jag var lugn och berättade att om jag behöver gå på toa får jag kissa på mig. Efter nästan 5 timmar blev jag släppt och då säger en sjuksköterska ”Om du så mycket som smäller i en dörr kommer vi att lägga dig i bältessängen igen och då kommer du inte att få sova i din egen säng inatt”.
Vård tidigare hade hjälpt
När jag började må dåligt i vuxen ålder så sökte jag mig till psykiatrin och fick träffa en trevlig läkare. Men trots att jag uttryckte självmordstankar, hade overklighetskänslor och ville ha vård så fick jag snällt vänta i vårdkö i över fyra månader innan jag fick samtalskontakt, det enda läkaren kunde göra var stt medicinera. De fyra månaderna kände jag mig värdelös mot samhället. Jag fick bo hos mina föräldrar utan inkomst eftersom försäkringskassan tog nästan ett halvår på sig med handläggning av min ersättning. Jag kände helt enkelt att det inte verkar vara någon prioritet att rehabilitera mig, en ung person på 23 år, så jag snabbt kunde ta mig ut till arbetslivet igen. Som tur är har jag fått bra hjälp efter de långa vårdköerna, med undantag för vissa personer jag inte klickat med. Men jag är fortfarande, tre år senare, helt sjukskriven. Jag undrar ibland om de kunnat förebygga allt om skolan och psykvården hade kunnat snappa upp mig tidigare. Jag sökte flera gånger vård för stress och magsyreattacker under gymnasiet, men fick alltid höra att jag bara skulle ”schemalägga min tid bättre”. Jag hade kontakt med Bup under grundskolan men de lät mig också glida ur fingrarna för jag var så duktig flicka, att jag kunde sköta skolan var viktigare än hur jag mådde. Nu är jag helt utbränd vid 25 års ålder med låg chans att någonsin kunna arbeta igen. Vi måste bli bättre på förebyggande vård och sänka vårdköerna!
Kampen för en vårdplats
Vid 21 års ålder var jag i depserat behov av vård och hjälp. Tog mig till närmsta ungdomsmottagning och fick vänta i tre månader för att få en samtalskontakt där. Efter ett möte skickade de mig vidare med en remiss till vårdcentralen och hänvisade till att jag mådde för dåligt för att de skulle kunna ge mig den vård jag behövde.
Efter en kö i ytterligare tre månader kontaktade vårdcentralen mig och sa att de inte hade någon plats för mig, och hänvisade till att jag inte var tillräckligt sjuk för att få hjälp där. De skickade mig vidare till en annan mottagning med en remiss.
Efter ytterligare tre månader kom jag i kontakt med den nya mottagningen. Nio månader efter att jag först kontaktat vården.
Den samtalsterapeut jag då kom i kontakt med, tyckte att mina sexualle läggning och könstillhörighet var ”spännande”. Trots att mottagninge var hbtq-certifierad felkönade hen mig och använde fel namn kontinuerligt. Av rädsla för att hamna utanför vården igen, vågade jag inget säga.
Det är något som jagat mig länge. Kampen för att få en vårdplats, och rädslan för att hamna utanför och kampen och energin som krävs för att få en plats. Energin många inte har när en lider av psykisk ohälsa.
Inte ens en följdfråga
Jag blev våldtagen när jag var 15. Jag har berättat det för sammanlagt en kurator, en psykolog, två barnmorskor. Jag har skrivit ner det på formulär som barnmorskor senare fått sammanlagt tre gånger. Har aldrig fått ens en följdfråga när jag berättat det.
Efter tre depressioner kopplade till våldtäkten och försök att få hjälp från vården har jag lärt mig att det är bättre att prata med frivilligorganisationer då de är de enda som visat att de bryr sig.
”Varför ringer du hit då?”
För några år sedan mådde jag verkligen skit en kväll, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ville dö och skada mig och allt vad det var. Så jag ringde till psykakuten, tänkte att de kanske, eventuellt, skulle kunna hjälpa mig. Jag fick prata med en person. När jag gråtandes berättat hur jag mådde och att jag inte orkade mer sa hen att jag var välkommen dit. Då sa jag att jag inte kunde ta mig dit (hade ingen bil, orkade inte åka kollektivt) och då sa hen: ”Men varför ringer du hit då?” Just då blev jag så chockad att jag bara sa att jag inte visste och sedan lade på. Vem fan säger något sånt till en typ självmordsbenägen människa?
Ätstörningskliniken drog tillbaka remiss
Det var slutet av mars och anorexin styrde över hela mig. Jag gick på flera samtal i veckan och mina behandlare blev oroliga och skickade en remiss till dagvården för att jag skulle få intensivare hjälp. Efter någon vecka i väntan blev det ännu värre. Vi var på ytterligare ett möte. Jag hade inte ätit på länge och de skickade remiss till heldygn. Sa de. Det var förjävligt för ätstörningen men bra för MIG. Det blev en trygghet. På något sätt. Jag började landa i att jag nog inte skulle dö ändå. Några dagar senare var mamma på möte ensam. Efteråt ringde hon upp mig. Jag var hemma, ensam. Sjukskriven på 100%. Träningsförbud. Läkaren hade dragit tillbaka remissen till avdelningen. ”Man brukar inte skicka två remisser på varandra, läkaren på dagvården sa att vi skulle ta tillbaka den”. Det här skar som knivar. Jag var 100% säker på att jag aldrig skulle kunna bli frisk. Tryggheten, golvet som jag lyckats bygga upp de senaste dagarna var som bortblåst. Det var en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag var hysterisk. Skadade mig själv första gången och allt blev ännu mer utav ett helvete. Nu idag är jag på bättringsvägen. Men jag vet att mycket av ångesten som skulle ha reducerats om de höll kvar vi deras beslut. Antingen att inte remittera mig till avdelningen alls/stå kvar vid beslutet ELLER att faktiskt vara mer proffesionella och tänka ut beslutet innan de meddelar oss om någonting.
Hot om tvångsåtgärder
Lite kort bakgrundsinformation bara. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag spänts fast i en bältessäng. Hade en lång period helt utan bältningsläggning.
Jag hade alltså inte spänts fast på länge när den här händelsen inträffade.
Så när jag sedan skadade mig på en avdelning och allt vad det innebär, så upplevde jag att de hotade med bältesläggning utan att ens ha prövat något annat, som de enligt lag måste. Sa hela tiden att de inte fick hota men nonchalerades bara eller så sa de att ”det är ju så”. Det var det första de sa när jag skadade mig, att de skulle bälta mig om jag inte lugnade ner mig… när det inte ens hade gått så mycket som FEM minuter.
Med min bakgrund och allt, blev jag så rädd att jag till slut avbröt just den självskadan på något sätt, bara för att jag blev så rädd.
Någon dag senare sa en av skötarna som var med angående just hoten, ”ja, men hur ska vi annars få dig att sluta?”
Ja, inte genom att hota om något som är en bidragande orsak till mina vårdtrauman. Fastspänning ska alltid vara sista utvägen. Och att spela på min rädsla istället för att hjälpa mig är något jag inte förstår alls.
Ätstörningsvård
Första gången jag fick en remiss till en ätstörningsenhet tog de inte emot mig med orden ”Hen kan inte komma hit och prata om sin mammas missbruk”. Min mamma missbrukade då för tillfället, men jag hade symptom som senare resulterade i diagnosen anorexia nervosa och flertalet inläggningar. När jag månader senare fick kontakt med ätstörningsenheten rådfrågade jag en dag min kontakt där, som var sjuksköterska, om ett självskadesår gjort dagen innan som blivit djupare än jag tänkt mig. Hen satte på tejp och skickade med mig plåster hem, och vi pratade inte ett ord mer om det. Ungefär en månad senare försökte jag för första gången ta mitt liv och hamnade på barnakuten.
”Du ser ju inte ut att må så dåligt, du skrattar ju”
”Du ser ju inte ut att må så dåligt, du skrattar ju”
Så sa en läkare till mig på en psykiatrisk akutmottagning efter att jag försökt ta livet av mig och hade nysydda handleder.
Efterföljdes med: ”Känns mest som att du söker uppmärksamhet.”
Skratt är en försvarsmekanism jag besitter.
Dagarna innan spenderades på en medicinsk intensivvårdsavdelning, när det var dags att skrivas ut fick jag välja mellan LPT eller att skriva in mig frivilligt, jag valde frivilligt. Direkt på avdelningen skrev jag ut mig. Min far körde mig till psykakuten där jag fick det bemötandet.
Han valde att inte lägga in mig.
Samma natt så blev jag magpumpad och låg på en medicinsk intensivvårdsavdelning i en vecka.
Tänk om jag bott ensam och inte haft en far som tittade till mig?
Sannolikheten att jag varit vid liv idag är ungefär noll.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
