Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

Jag träffade en ny läkare efter tidigare dåligt bemötande i psykiatrin. Eftersom jag har blivit utsatt för kränkande behandling av andra läkare, så vill jag ha stöd med mig i form av min psykolog. Ångesten blir annars för stor av att sitta ensam med en läkare som kan behandla en hur som helst. Att ha med psykologen skulle ge lite trygghet. När jag tar upp det på det andra besöket hos den här läkaren så blir svaret direkt nej. Det finns inte en chans att kunna diskutera detta.  Jag ”förlorar mitt autonomi” om jag har med mig psykologen som stöd, enligt hen. Hen viker sig inte en tum, inte ens när min mamma eller psykologen pratar med hen. Än en gång får jag inte det stöd jag behöver, utan känner mig överkörd av en läkare som mest verkar gilla att visa sin makt. Så jag blir tvungen att byta läkare igen!

Jag var inlagd på slutenvården och fick med jämna mellanrum svåra ångestattacker. Under en av dessa attacker fick jag injektioner och lyckades efter en liten stund lugna ned mig. När jag alltså redan blivit lugn och inte utgjorde någon fara för mig själv längre så kommer läkaren in och säger ”vi kommer lägga dig i bälte”. Jag blev alltså bältad efter att jag hade HAFT en ångestattack som vid den tidpunkten redan gått över.

Jag läste i min journal efter ett läkarbesök hos psykiatrin, under denna tid gick jag i KBT behandling. Jag hade samtalet för att jag hade stora problem med sömnen, ångest samt för att allmänt prata om mitt mående.

I journalen beskrevs jag som lat och verklighetsfrånvänd när jag berättade att jag ibland hade smutstvätt på golvet, vilket jag ansåg vara ganska vanligt bland folk i min ålder (baserat på mina vänner).

Jag beskrevs som inkompetent och okunnig när jag berättade att jag sällan lagade mat, både pga ett återfall i en ätstörning samt att min mamma nästan alltid lagade maten hemma.

Utöver det så sökte jag enligt läkaren uppmärksamhet med mitt utseende (färgat hår, mycket smink och piercing) och att jag då ljög när jag sa att det är så jag känner mig som mig själv.

Pricken över i:et var att jag var mobilberoende och rastlös när jag inte använde den, eftersom att jag  då användet mobilen i väntrummet samt skakat på foten under samtalet (för att hantera min sociala ångest).

Tycker att det känns så förnedrande att bli så feltolkad och förolämpad ”bakom min rygg” när jag bara försökte vara trevlig, öppen och få hjälp med mina problem.

När jag första gången kom kontakt med bup så kom jag in hyfsat snabbt och träffade en psykolog där. jag hade ett så högt ångestpåslag under ett av våra samtal att jag knappt kunde prata. jag svarade kort på hens frågor och då sa hen ”vi kanske ska ge din plats till någon annan, jag tror inte du behöver gå här.” detta gjorde så att jag aldrig gick tillbaka utan istället gick hela tonåren med paniksyndrom som skulle kunnat ha blivit åtgärdat tidigare.

Något som fortfarande gör ont i mig är min tid hos ätstörningskliniken. När jag hamnade där hade jag varit sjuk i fem år, sedan tredje klass. Jag var väldigt sjuk vid den här tiden och kunde inte be om hjälp, sjukdomen tillät det inte – inombords skrek jag, men utåt var jag stum. Detta provocerade behandlarna väldigt mycket, jag upplevde att de blev irriterade på mig för att jag inte var mer tacksam. Många suckar och himlande med ögonen. Ingen var intresserad av att få veta varför jag blivit sjuk eller hur jag mådde i övrigt.

Första gången jag åt lunch med behandlarna lade de upp en portion åt mig som jag fick panik av. Jag hade i princip varit i konstant svält i fem år vid tillfället, och en normal portion mat såg i mina ögon därför helt vansinnig ut. Jag fick stark ångest vilket endast bemöttes med hånfullhet. ”Håll inte på sådär nu, det är bara att äta. Vill du bli inlagd? Vill du få sond?”, sa dem med hård röst. Det fick bara min panik att stegra. Den tonen hade de ofta mot mig, en ton som var rentav elak. Redan då tappade jag förtroende för behandlarna och den kom aldrig tillbaka.

När jag fick mitt matschema övervakades jag inte alls, och jag följde det således inte. Jag gick ner i vikt medan jag hade schemat, men min läkare sa bara att det var ”normalt”. Ingen ifrågasatte mig. Hur kan det vara normalt att gå NER i vikt under ett matschema? Det kändes som att hen tillät mig att fortsätta svälta, att hen uppmuntrade mig. Jag gick aldrig upp i vikt under min tid på ätstörningskliniken, vilket inte kommenterades.

Efter ett halvår utan tillfrisknande sa mina behandlare till mig att ”vi kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt”. De avslutade därför min behandling. Jag var femton år gammal, svårt sjuk och bara ett par veckor senare hamnade jag på sjukhus efter ett självmordsförsök. Att vuxna människor som har ett ansvar kan se på ett så sjukt barn som jag var och släppa iväg det för att det inte ”ville bli hjälpt” är för mig ofattbart än idag. Såklart jag ville ha hjälp! Men jag kunde inte be om den! Det enda ätstörningskliniken gjorde var att ge mig ett matschema jag inte ens behövde följa.

När jag var 15 och hade en svår ätstörning skrevs jag in på en ätstörningsklinik och under den första fysiska undersökningen (då de skulle väga och mäta mig) sa jag att jag inte ville veta vad jag vägde för att det gav mig ångest. Min läkare sa att jag var löjlig och att jag aldrig skulle bli frisk om jag inte skärpte mig, och sade högt vad jag vägde. Innan jag hann klä på mig igen och fortfarande var i underkläder strök min läkare sin hand upp och ner för mitt lår och höll fast mitt knä. När jag började gråta reste hen sig arg och gick ut ur rummet utan att säga något.

För 8 år sedan, jag var då 25 år, hade jag äntligen efter 8 månaders väntetid fått tid för att komma och prata med en psykiater om min psykiska ohälsa. Jag hade ingen livsglädje, ångest dagligen och jag ville egentligen bara dö, men tanken på min familj höll mig tillbaka.
Jag satt i väntrummet och väntade. 10 minuter gick, ingen kom, 20 minuter gick, ingen kom. Till slut 45 minuter sen kom psykiatern. Vid det tillfället hade jag redan varit på väg att gå hem flera gånger, men i receptionen sa de att då skulle jag få vänta 8 månader till innan jag fick träffa någon.
Jag följde med psykiatern in på kontoret, hen tog inte av sig jackan utan satte sig med ryggen åt mig vid datorn. Jag berättade om mina problem och bad om hjälp. Samtidigt sa jag att jag absolut inte ville ha sömntabletter eller lugnande utskrivet, för då var jag rädd att jag skulle ta alltihop.
Vi pratade i sammanlagt 15 minuter. När jag gick därifrån hade jag ett recept på Stilnoct 10 mg (sömntabletter) och ett recept på stesolid 10 mg
Jag gick därifrån med känslan av att min psykiater tyckte att mitt liv var lika värdelöst som jag. Det tog all min lilla kraft jag hade kvar att inte hämta ut tabletterna. Annars vet jag att jag inte hade suttit här i dag och skrivit min berättelse.

Det var slutet av mars och anorexin styrde över hela mig. Jag gick på flera samtal i veckan och mina behandlare blev oroliga och skickade en remiss till dagvården för att jag skulle få intensivare hjälp. Efter någon vecka i väntan blev det ännu värre. Vi var på ytterligare ett möte. Jag hade inte ätit på länge och de skickade remiss till heldygn. Sa de. Det var förjävligt för ätstörningen men bra för MIG. Det blev en trygghet. På något sätt. Jag började landa i att jag nog inte skulle dö ändå. Några dagar senare var mamma på möte ensam. Efteråt ringde hon upp mig. Jag var hemma, ensam. Sjukskriven på 100%. Träningsförbud. Läkaren hade dragit tillbaka remissen till avdelningen. ”Man brukar inte skicka två remisser på varandra, läkaren på dagvården sa att vi skulle ta tillbaka den”. Det här skar som knivar. Jag var 100% säker på att jag aldrig skulle kunna bli frisk. Tryggheten, golvet som jag lyckats bygga upp de senaste dagarna var som bortblåst. Det var en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag var hysterisk. Skadade mig själv första gången och allt blev ännu mer utav ett helvete. Nu idag är jag på bättringsvägen. Men jag vet att mycket av ångesten som skulle ha reducerats om de höll kvar vi deras beslut. Antingen att inte remittera mig till avdelningen alls/stå kvar vid beslutet ELLER att faktiskt vara mer proffesionella och tänka ut beslutet innan de meddelar oss om någonting.