Utdrag ur remiss där en psykiatriker misskrediterar mig som patient.

Remissen det handlar om är skriven på olagliga grunder och dess enda avsikt är att få mig misskrediterad inom primärvården. Psykiatrikern vill få deras hjälp med att ’återbörda’ mig till den psykiatriska kliniken. En kontakt som jag betackar mig ifrån. Det enda remissen medfört är att jag blir oerhört illa bemött inom sjukvården samt att jag inte får adekvat hjälp avseende fysisk ohälsa. Remissen instruerar primärvården om att bemöta mig utifrån psykisk ohälsa när jag söker för fysisk vård. Något som lett till allvarliga konsekvenser för mig. Remissen är kritiserad av IVO på flera punkter.

Remissen uppges gälla ”hosta”, men den handlar i själva verket om något helt annat. Det är inte första gången som denna psykiatriker använder missvisande remiss gällande mig. Remisser som har orsakat att jag inte har fått nödvändig hjälp avseende fysisk ohälsa. Trots att psykiatrikern känner till att jag har haft kronisk hosta sedan länge samt att jag är utredd av specialistläkare gällande den väljer hon att, utan att informera mig, skriva denna onödiga remiss. Remissens innehåll påvisar smutskastning på hög nivå av en klinik som har som uppdrag att bedriva god, psykiatrisk och psykisk, hälsovård. En klinik som tillsammans med ”närstående” dömer sin patient utan att känna till bakgrundsfakta. De har inte ställt en enda fråga till mig. De har valt att inte fråga mig om någonting grundat på den s.k diagnos de satt på mig. De har i förhand valt att inte tro på mig.

Citat ur remiss avseende ”hosta”:
Citat 1:  ”… en kvinna som under flera år haft kontakt med psykiatriska kliniken pga vad som då bedömts vanföreställningar.” Exakt så skrev hon i remiss till primärvården tre år tidigare då jag fick kronisk hosta efter en influensa. Även den remissen ledde till dåligt bemötande inom primärvården. Informationen i remissen är ej korrekt. Jag har enbart haft kontakt med denna klinik för uppföljning av medicinering (prover) en gång om året. Är informationen nödvändig i en remiss gällande hosta? Om sådan information utgår gällande bemötande av patients fysiska vård, hur betrodd blir patienten då?

Citat 2: ”…ingen har lyssnat på vad hon varit utsatt för (sexuella övergrepp i barndomen), inte ens familjen trodde på henne.” Är det här nödvändig information gällande undersökning av hosta? Aktuell ’psykiatriker’ har ej fått mitt godkännande till att lämna ut denna privata information till andra. Psykiatrikern framställer mig som icke-trovärdig ytterligare en gång i samma remiss. Kunskapen om sexuella övergrepp samt dysfunktionella familjer ligger på en mycket låg nivå på denna klinik.

Citat 3:  ”Patienten vill fortfarande inte ha någon kontakt med psykiatrin och därför är det svårt att hjälpa henne härifrån på något sätt. Hon tycker att psykiatrin har bara förstört för henne då det blivit svårare att få hjälp för somatiska problem då hon uppfattats som ej trovärdig i sina besvär”.  Jaa, det bemötande jag har fått är inte utifrån mitt eget agerande utan utifrån att denna psykiatriker även tidigare skrivit remisser till primärvården. Remisser som har lett till att jag inte har fått hjälp med fysiska åkommor. Jag undrar även varifrån ”vill fortfarande inte ha” kommer? 

Citat 4:  ”Uppger att hon besvärats av långvarig hosta…”. (Något som aktuell psykiatriker alltså känner till sedan tidigare och som även IVO påpekat framgår av klinikens journal.) Och så detta då i samma mening ”… och tycker att hon blivit dåligt bemött utifrån att hon uppfattats som psykiskt sjuk. Hon vill därför spärra sin journal på vår klinik.”  Och hur tror denna ”psykiatriker” att jag blir bemött efter den här remissen? Journalen har av förståeliga skäl varit spärrad sedan länge. Problemet är inte nytt.

Citat 5 och själva frågeställningen till primärvården: ”Tacksam om ni kallar patienten för undersökning för hennes hosta. Om hon bedöms vara försämrad psykiskt är vi tacksamma för gemensam diskussion och att vi hjälps åt för att kunna bemöta hennes frustration men också hjälpa henne om hon skulle behöva förnyad kontakt med oss.” Kontentan: en psykiatriker vill att en vårdcentral skall kalla mig avseende undersökning av min hosta men hon vill att det är mitt psykiska mående som skall bedömas. Hur skulle primärvården bedöma det? Skulle de utgå från att min hosta grundade sig på psykisk ohälsa? Efter utskickad remiss har jag konsekvent nekats läkarkontakt avseende min hosta. En psykiatriker som motverkar uppföljning av utredd hosta kan man inte ens kalla för läkare! Jag har aldrig varit i kontakt med primärvården utifrån psykisk ohälsa. Vad har de att jämföra med? Kan tala om att primärvården arbetar hårt med att framkalla reaktioner hos mig genom provokativa bemötanden. I journalerna noteras enbart min reaktion – aldrig orsaken till den. Svensk sjukvård inte värd någon annan plats än i papperskorgenen enligt min erfarenhet! En sjukvård som har gjort med skada än nytta! Uruselt!

Psykiatrikern har önskemål om en ”gemensam diskussion” avseende min psykiska hälsa med primärvården via en remiss gäller undersökning av hosta. Den diskussion har redan skett vad jag har förstått – och jag som patient hålls helt utanför. Får ingen information. Men, på min förra vårdcentral har man haft en ”rond” och gjort en ”bedömning”. De vägrar delge mig information och insyn. Efter denna ”rond” har ett enormt hat uppviglats gentemot mig inom primärvården. Jag vet inte vad det handlar om. Det enda jag har gjort är att anmält en pedofil. Psykiatrikern, och min f.d familj, vägrar att släppa taget om mig. De gör allt för att återfå kontrollen över mig. Den kontrollen har de nu fått via primärvården.

Är det så här en psykiatrisk klinik ska bemöta kvinnor och barn som utsatts för sexuella övergrepp? Något för Metoo-rörelsen att bita i?

Blev kallad till en ny psykläkare och var väldigt nervös så tog med mig en person på besöket. Läkaren tog sig tid att tillsammans med mig kolla journaluppgifter ca 10 år bakåt i tiden (minns inte exakt). Hon var väldigt mjuk, positiv och inkännande. Jag blev lite misstänksam för så här bra kan det väl inte vara? Sen frågade hon om jag inte vågade träffa henne själv nästa gång, vilket jag efter viss tvekan gjorde. Vi sågs några gånger, 1,5 timme per gång (!!). Normalt får jag bara 40-45 minuter läkarsamtal en gång per år.

Hon kollade igenom hela min 16 år långa journal och jag fick göra olika screeningar för ptsd. Hon ordnade så jag äntligen blev utredd för ptsd och det visade sig att jag har det. Det tog ca 16 års kontakt med psykiatrin innan jag fick diagnosen.

Kommer aldrig glömma denna läkare. Tyvärr har hon slutat på den mottagningen.
Så det finns enstaka guldkorn.

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Några gånger har psykläkare inom öppenvården remitterat mig till somatiska utredningar, t.ex på sjukhus och vårdcentral.

Långt efteråt när jag begärde att få ut kopior på remisserna så står det:

”Patienten samtycker till att den verksamhet som remissen skickas till, och som ingår i en annan vårdgivare, tar del av ospärrade journaluppgifter inom den remitterande verksamheten när så bedöms nödvändigt för att kunna ge god och säker vård? – Ja”

Jag har aldrig blivit tillfrågad om samtycke. Trots det står det att jag samtyckt.

(Som vi vet är allt som står i psykjournaler sant, även fast det är lögn).

jag började skära mig själv när jag var 11 år, det var inte något som blödde eller lämnade märken så de jag pratade med om det brydde sig inte om det. det började dock bara bli värre och oftare med tiden. när jag var 13 började jag skära mig djupare och dagligen, bup började då ta det på lite mer allvar, men fortfarande inte så mycket. det var ju fortfarande inte ”illa nog”. jag lyckas sluta skada mig i 2 år (utan någon hjälp av psykiatrin, enbart pga min partner) och blir i princip kickad från bup. men får ett återfall i det våren 2021. försöker ta upp det hos bup men allt min psykolog säger är att jag har klarat av att sluta själv tidigare så kan jag göra det själv igen. fortsätter skära mig och såren blir bara djupare och djupare för att jag vill att det är ”allvarligt nog” för att bup ska hjälpa mig men det hjälper inte. oavsett vad som händer, även fast jag behöver åka till akuten så var det inte tillräckligt. om min psykolog bara hade velat hjälpa mig första gången jag bad om hjälp så hade det inte gått såhär långt som det har nu. behöver medicinsk vård för mina sår varje gång nu.

blev flyttad till vuxen psykiatrin och fick ingen hjälp där innan jag berättade att jag behövt sy pga självskadandet. då helt plötsligt så vill läkaren jag träffar att jag ska träffa någon som kan hjälpa mig. får träffa någon från psykiatriska teamet och jag känner mig hoppfull om att få hjälp. får veta efter badutredningen att det är väntetid till att få träffa någon som kan hjälpa mig men att de inte vet hur länge. det kan vara mellan någon månad till över ett år. i nuläget är jag helt slut, jag vet inte om jag kan vänta så länge. självskadebeteendet blir bara värre och är rädd att det ska gå riktigt illa snart men har inte möjlighet att fixa detta själv.

Psykmottagningen jag går på har sagt och skrivit att jag kan kontakta jourpsyk om det är akut och/eller utanför kontorstid.
När jag gör det och ringer jourpsyk säger de ofta att jag ska kontakta min mottagning kommande vardag.
Vad är då meningen med jourpsyk, undrar jag?

Mådde dåligt med självmordstankar och ringde till en psykjour som finns här. Plötsligt avbröts samtalet, vet inte om det var skötaren som la på eller om det var tekniskt fel. Jag ringde upp igen och sa att jag hade pratat med x men att samtalet bröts. De hämtade x och jag fortsatte berätta men x avbröt mig abrupt mitt i en mening och sa ungefär ”lyssna på mig nu!! Vi stänger snart!”  (det var 20 minuter kvar).
Senare läste jag i journalen att inget akutpsykiatriskt framkommit.
Nej, jag blev ju avbruten innan jag hann komma fram till att jag tänkte och planerade självmord.
Det är tillräckligt svårt att prata om jobbiga saker med en okänd person, man ska inte behöva stressa fram sina tankar.
På något sätt hittade jag kontaktuppgifter till x chef och mailade denne. Fick faktiskt svar väldigt snabbt och h*n skrev att h*n skulle ta upp detta med x.
Sen vet jag inget mer.

Jag har varit inlagd flera gånger och varje gång har jag behandlats respektlöst…
Dom ser att jag skär mig men dom tittar bara och säger till mig ”Säg till när du är klar” och går därifrån….
Dom skyller på att jag inte hade lpt men det hade jag…

Hade mycket ångest och kunde inte sova på flera nätter så ringde till jourpsyk och fick komma dit en kväll. Skötaren som tog emot mig satt och pratade med mig en stund och jag beskrev hur jag mådde. Kroppen och hjärnan var uppstressade och jag hade ett tryck i bröstet. Alltså typiska ångestsymtom.
Då säger hon att trycket i bröstet nog är halsbränna.

Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen