Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Felkönad

efter ett självmordsförsök på grund av könsdysfori så blev jag inlagd på psyket. men så fort jag och min pappa kommer dit och ska skrivas in så felkönar läkaren mig. han kallar mig för ”hon” och ”dotter” när han pratar med min pappa även fast vi rättar honom och jag sitter där och har så mycket ångest och panik. hade en panikattack under det mötet pga att han felkönade mig men inte brydde han sig om det.

det var då jag helt tappade tilliten till slutenvården, min första upplevelse av slutenvården var ett inskrivningsmöte som inte kunnat gå sämre.

Läs mer om: #Bemötande • #HBTQ • #Slutenvård • #Suicid Publicerad 17/1-2023

Min vän dog på grund av psykiatrins beslut

Den 3 januari 2023 så fick jag reda på att min allra bästa vän gått bort efter o blivit utskriven från psykiatrin trots hen ofta var öppen med sina tankar och planer. 5h senare hittades hen död. Hen var aldrig inskriven på HSL men var det denna gång (troligtvis för o lugna oss runt omkring). Men sen ville hen skriva ut sig och läkaren skrev ut hen trots massor med skötare som sa att läkaren verkligen inte skulle skriva ut hen. Men läkaren tog sista beslutet och nu är hen död. De hade kunnat rädda hen, men valde att lära hen en läxa att hen tog upp allt för mycket pengar då hen ofta var inlagd. Kommer aldrig kunna förlåta psykiatrin för det de gjorde…

Läs mer om: #Slutenvård • #Suicid Publicerad 17/1-2023

”Lyssna på mig nu!! Vi stänger snart!”

Mådde dåligt med självmordstankar och ringde till en psykjour som finns här. Plötsligt avbröts samtalet, vet inte om det var skötaren som la på eller om det var tekniskt fel. Jag ringde upp igen och sa att jag hade pratat med x men att samtalet bröts. De hämtade x och jag fortsatte berätta men x avbröt mig abrupt mitt i en mening och sa ungefär ”lyssna på mig nu!! Vi stänger snart!” (det var 20 minuter kvar).
Senare läste jag i journalen att inget akutpsykiatriskt framkommit.
Nej, jag blev ju avbruten innan jag hann komma fram till att jag tänkte och planerade självmord.
Det är tillräckligt svårt att prata om jobbiga saker med en okänd person, man ska inte behöva stressa fram sina tankar.
På något sätt hittade jag kontaktuppgifter till x chef och mailade denne. Fick faktiskt svar väldigt snabbt och h*n skrev att h*n skulle ta upp detta med x.
Sen vet jag inget mer.

Läs mer om: #Bemötande • #MellanStolarna • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 30/12-2022

Det enda jag fick var en tid till öppenvården

I december nu åkte jag till psyk med polisen och hade inte varit där på 2 månader. under dessa 2 månaderna har jag mått sämre. speciellt tvånget har blivit värre och fått nya tvångstankar. berättade för läkaren om allt detta och blev hemskickad.

En vecka senare till psyk med polisen igen och blev hemskickad direkt av en annan läkare som var dryg fast jag hade varit vid tågstationen.

2 dagar senare stannade en polisbil vid mig på natten och frågade hur det var och sa att jag hade sån ångest och började gråta. de tog mig till psykakuten fast jag inte ville. hade inte kontaktat någon denna gg eller sagt något till nån annan. ingen visste jag var ute. en reserv jour satte lpt sen nästa dag på eftermiddagen tog läkaren på avdelningen bort lpt och sa bara ”vi får se hur det är imorgon” och efter helgen pratade jag med en överläkare och fick åka hem.

Allt är exakt likadant som innan jag kom hem. det enda jag fick var en tid till Öppenvården. jag har ingen hjälp eller medicin och det har varit såhär ett tag nu.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #MellanStolarna • #Psykakuten • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångssyndrom • #Tvångsvård Publicerad 21/12-2022

Medpatienter upptäcker suicidförsök

Jag var inlagd för svår depression med vanföreställningar och outhärdlig ångest och bad om starkare ångestlindring eftersom jag varken kunde äta eller sova, men blev nekad. I flera dagar grät jag dygnet runt. Den enda som brydde sig var en praktikant.
Till slut gjorde jag ett självmordsförsök på toaletten, vilket upptäcktes av rumskamrater. Efteråt fick jag höra av medpatienter att en skötare sagt att jag ”kunde ha suttit där hela natten utan att det hänt nåt”.
Jag önskar att jag hade anmält det.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 21/12-2022

Obearbetade trauman och dess effekter på unga människor

Jag ör 41 år och vill här dela med mig av min historia. Det är fruktansvärt i min värld att vi inte har kommit länge inom vården. Samhället är inte i grunden skapat för att hjälpa människor på ett äkta sätt. Det bygger på att bota symptom som uppkommer i ett samhälle som är sjukt i botten på alla tänkbara sätt. Det är fullt lagligt att förgifta människor både fysikt och mentalt. Från tidig ålder matas vi om budskap med skeva kroppsideal, företag som skor på våra psykens svaghet för propaganda och hjärntvätt, Svenska staten profiterar stort på mycket av det som skapar både psykisk och fysisk ohälsa. Tänk er alla skräpföretag alla nya trender skruvade Hollywood influenser med pedofiler på toppen, mode, skönhet, yta, all skräpmat över lag, allt socker, McDonalds, Coca cola, alla tobaksbolag, systembolaget, Hur mycket bryr vi oss om folks hälsa när vi profiterar så mycket på folks ohälsa? För att inte prata om alla läkemedelsbolag som vill göra vinst så fort man sen sätter sin fot innanför vården, för att inte tala om psykiatrin! För då åker receptblocket fram snabbt. Jag har lite svårt att lita på verksamheter som finansieras av samma apparat som en gång gjorde vinst på att förstöra vår hälsa om ni är med på hur jag tänker? Här finns inget holistiskt tänkande i botten alls. I en sån här konstgjord miljö med ständiga stresspåslag och osunda värderingar skapas sjukdom. Det är fullt normalt i en onormal miljö och det är förklaringen till att allt fler i vårt samhälle mår så dåligt. När det gäller allvarlig psykisk ohälsa samt missbruk så har även många trauman i botten fysiska, psykiska och sexuella övergrepp inte bara dom ovannämnda övergrepp vi utsätts för av vår egen stat utan många gånger pratar Vi om övergrepp inom egna familjen. Man räknar med att 7 av 30 barn i en skolklass har varit utsatt för någon form av sexuella övergrepp. Något jag själv var med om som barn och tonåring vilket kom att forma hela mitt vuxna liv. Jag har pga detta levt med PTSD i många års tid och har under alla år i kontakt med vården knappt fått frågan om min uppxävt om min bakgrund om mina trauman. Vad man helst vill göra är att så snabbt som möjligt ställa en diagnos och skriva ut medicin. Som i min brors fall som fick antidepressiva från 10 års ålder. Detta efter att han drabbades av svåra panikångest attacker efter vår morbror utsatt honom för sexuella övergrepp. Men min bror var stark han anmälde honom och fick på så sätt stopp på en pedofil som utnyttjat ett 10-tal barn. Tyvärr räckte inte hans styrka till då ingen inom vården erbjöd honom något adekvat hjälp efter det som hänt. Efter år av mediciner och arbetade trauman sabbades hans belöningsystem totalt och han började självmedcinera med andra droger. Trots många år i missbruk så blev han drogfri och kämpade i 8 års tid med sin nykterhet. Han återföll i samband med en depression då han förlorade sitt jobb och vände sig då snabbt till psykiatrin. Där bedömde chefsöverläkare att min bror inte var i behov av hjälp trots att han själv bad och bönade om att bli inlagd, uttryckte starka självmordstankar etc tre gånger försökte vi få honom inlagd, 3 gånger skrev hon ut honom trots lunginflammation, djup depression och ett missbruk han själv inte kunde stoppa. Min bror dog någon vecka efter sista utskrivningen på ett härbärje 35 år gammal. Han var så smart och snäll min bror med ett hjärta av guld. Sex veckor efter att min storebror dog tog min lillebror av en överdos hetion 23 år gammal på sin födelsedag. Jag kan inte med ord beskriva för er den sorg och smärta jag har fått bära och hur ensam jag har känt mig under alla år. Jag har på detta ävbe förlorat en farbror och nu snart närmare 50 vänner från förr pga psykisk ohälsa, droger och andra omständigheter som drabbar människor i utanförskap. I samtliga fall prata vi om obearbetade trauman PTSD i botten. Vart är kunskapen kring detta och vad det gör med en människas hjärna? I en podd om gängkriminella under veckan har man konstaterat att nästan samtliga av dessa barn som hamnat i gängkriminalitet och utanförskap lider av PTSD och bristande skolgång. Det hänger väl kraftigt ihop då ett barn med PTSD inte kommer kunna lära in på samma sätt som andra barn? Jag anser att det är ett fruktansvärt brott vi begår mot dessa barn som istället för att fångas upp av vuxna och få rätt hjälp och stöd faller offer för att rekryteras in som torpeder för kriminella gäng innan dom ens har hunnit bli vuxna. Vem är kriminell? Det borde vara kriminellt att stöta ut folk på detta vis. Och det finns ett afrikanskt ordspråk som lyder ”om du stöter ut ett barn ur byn då kommer han komma tillbaka och bränna ner hela byn” det är det vi ser idag när det brinner bilar i förorten. Vi måste fånga upp alla dessa barn med trauma. Vi måste få upp ögonen för hur mycket destruktiva krafter som styr vårt samhälle även på laglig väg. Vi måste våga börja prata om våra innersta hemligheter det som är mest skamfyllt. Vi måste ändra värdegrunden i samhället och inse vad som är viktogt och inte. Skapa bra och lika förutsättngar för alla och ta bort influenser som syftar till att bryta ner våra psyken och våra kroppar. Jag tror att yoga, träning, nyttig mat, bra och rymliga boendeemiljöer för Alla, alternativa behandlingsmetoder som ljud och ljusterapi, massage, fler familjer som vill ställa upp som stödfamilj för både barn och vuxna i utanförskap, RIKTIG PTSD behandling, bättre miljöer inom vården, varför dessa stela korridorer? Jag har funderat ibland på föreläsningar jag vill ut i skolor och prata med barnen vår framtid! Vi får se vad framtiden har att bjuda på. Tack för detta initiativ jag blir så glad när jag ser folk med egen erfarenhet engagera sig för det är exakt det som behövs!

Läs mer om: #PTSD • #Suicid Publicerad 15/12-2022

Bristande barn- och ungdomspsykiatri

Som barn och ung vuxen hade jag mycket problem med anorexi, självskadebeteende och depression. Jag hade i perioder kontakt med BUP, men har tyvärr inte någon bra erfarenhet, som många andra. Kontakter byttes ut, tider flyttades fram och det kändes aldrig som att någon verkligen brydde sig om och såg en på riktigt, man var bara ännu ett problem. Jag fick även höra att jag log för mycket när jag pratade om svåra saker, att det var svårt att tro på mig då.

I något familjemöte vi hade någon gång fick jag även höra ifrån psykologen efter att jag berättade om mitt mående och självskadebeteende att ”men såhär kan du ju inte hålla på för du ser väl hur ledsen din förälder blir av det här?”. Så jag höll snällt tyst efter det och på nästa familjemöte ljög jag om att jag mådde bättre, jag ville ju såklart inte att min förälder skulle må dåligt av något jag sa.

När jag var runt fjorton år fick jag för första gången antidepressiv medicin utskrivet, med information om att det var normalt att må sämre i början och att jag skulle höra av mig om det blev så. Mina självmordstankar blev värre och när jag hörde av mig pga det så fick jag veta att min bup-kontakt var på semester och att jag fick återkomma efter sommaren. Jag slutade självmant med medicinen den gången men berättade inte förrän långt senare att jag hade slutat ta den, utan gömde istället tabletterna.

Men en av mina värsta upplevelser inom vården var när ja som 17-åring överdoserade i ett försök att ta mitt eget liv. Jag minns att ambulanssjukvårdaren som satt med mig i resan fick mig att känna mig som att jag var ett problem, hon uttryckte saker som ”Det här var väl ganska onödigt, va?” i ett irriterat tonläge. Jag mådde otroligt dåligt men utöver det så kände jag även skam och dåligt samvete.
Jag fick stanna över natten och när jag var somatiskt stabil var vi tvungna att åka till BUP där det skulle beslutas om jag behövde läggas in eller inte. Det här var inte på mitt vanliga BUP, och när vi kom dit fick vi veta att mina föräldrar inte fick följa med in på mötet.

Jag gick in själv och bakom ett stort bord satt 4-6 för mig främmande personer. Jag minns bara ansiktet och rösten på läkaren, då det mest var han som pratade. Jag tror att det bara var en person till som pratade, jag vet inte vilka de andra var och upplevde det som obehagligt att jag behövde möta dessa personer själv, och att de tillsammans skulle ta ett beslut om huruvida jag skulle bli inlagd eller inte. Jag satte mig på stolen mittemot dom och bordet, och kände mig väldigt utstirrad.

Läkaren började ställa frågor till mig, som jag svarade ganska kort och motvilligt på. Går det bra för mig i skolan? Ja. Om jag hade vänner? Ja. Om jag hade någon romantisk relation? (varför detta är relevant att fråga en 17-åring i ett första möte kan man ifrågasätta), Ja, det hade jag. Sen säger han ”Du verkar ju vara en så smart tjej, och du ser ju bra ut också, du verkar inte ha några större problem i livet, så jag förstår inte hur du kan må dåligt?”. Övriga runt bordet log (på ett ironiserande sätt, upplevde jag) och nickade åt varandra, jag kände mig förnedrad. Som att mitt självmordsförsök ”bara” var något löjligt rop på hjälp, jag som hade det så bra kunde ju inte må dåligt Egentligen.

Sedan fick jag gå sa dom så då gjorde jag det, jag fick själv berätta för mina föräldrar att jag inte behövde läggas in, och vi kunde åka hem. Jag ville inte prata om vad som hade sagts på mötet. Jag mådde så otroligt dåligt och ville bara dö, igen.
Jag tror inte att han ens tittade i min journal, och jag tror inte att mötet varade längre än kanske 10 min trots att tiden därinne för mig kändes som att den aldrig tog slut.

Det tog många år innan jag självmant sökte mig till vården igen, i rädsla av att inte bli trodd på.

Jag vill tillägga dock att personalen på sjukhuset var helt fantastisk, dem fick mig att känna mig sedd och utöver att ständigt kolla till mitt allmäntillstånd så kom de in för att småprata om mina hobbies, vad som låg framför mig de närmsta veckorna, vad jag gillade för musik. Det var tufft att vara inlagd på sjukhuset och det förstod dom, och hanterade på ett jättefint sätt.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Depression • #Överdos • #Självskadebeteende • #Suicid Publicerad 11/12-2022

Psykiatrin saknar kompetens

(2021) Det tog mig fler månader innan jag fick den hjälp jag verkligen behövde. Under den vägen hann mycket hända. Jag upplevde triggande kommentarer från min egen behandlare. Jag fick många gånger höra att jag inte var tillräckligt sjuk för att bli antagen på psykiatrins slutenvård, eller i huvudtaget få bättre hjälp. Jag hade så stora förhoppningar att slutenvården skulle kunna hjälpa mig att komma tillbaka på fötterna igen då jag upplevde att BUP:s vård var ensidig och fyrkantig, gav mig inte så mycket. Trots allt så vägde jag sjukligt och hade ett BMI under 15, min ångest var för hög att jag tillslut började skada mig själv och rispa mig för att lindra min ångest och all smärta som hade med mitt tillstånd att göra. Min behandlare fick mig att vilja gå ner ytterligare i vikt för att bevisa hur sjuk jag var, för att vara ”tillräcklig” för att få hjälp. Det resulterade att jag blev sjukare, mitt hjärta tog massor av stryk, var nära fler gånger att bli inskickad till intensiv på hjärtövervakning då mitt hjärta kunde slå 34-36 slag per minut. Tillslut åkte jag in på akuten, efter suicid försök. Blev inlagd därefter. Men min upplevelse från både öppenvården och slutenvården är att det fattas massor med kompetens. På slutenvården blev jag lika illa behandlad. Jag upplevde att jag mer var ett problem än en patient, det skär i mig än idag att tänka tillbaka när man kunde höra skärande skrik genom salen, där patienter bältades och ingripes med tvångsåtgärder. Under mina måltider så fick jag aldrig något riktigt stöd, skötarna kunde säga att jag bara skulle skärpa mig och sluta bete mig som ett barn. Jag fick aldrig någon sympati från de som jobbade på natten och jag upplever dem som mest outbildade. Jag skrek och grät, det var ingen som såg mig för den människa jag var utan min psykiatriska diagnos. Jag upplever att det många gånger känns som ett maktmissbruk av personalen. Det är så många hemska saker som hänt bland dessa väggar och det har traumatiserat mig än idag. Att men kunde bli fasthållen, inlåst i sitt rum osv, ingen lyssnade till en. Än idag har jag tappat allt tro för vården, till en början hade jag förhoppningar på att vården skulle kunna hjälpa mig men idag upplever jag mer att istället för att vården gjort mig friskare har jag istället blivit sjukare psykiskt. Jag vågar inte längre be eller söka om hjälp.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bältesläggning • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

Tre år med tvångsvård, skickas till rättspsyk

Jag har haft lång erfarenhet av psykiatrin nu. Fick min första diagnos 2011. Det blev depression. Min berättelse kanske blir hoppig och förvirrande. Jag ber om ursäkt för det!

Mitt första möte med slutenvården var fruktansvärd. Jag höll på att arbeta ihjäl mig. Jag jobbade från 7 på morgonen till midnatt 7 dagar i veckan innan jag ringde läkaren på företagshälsovården för jag ville bara dö.

Jag var på jobbet när jag fick problem med en uppdatering av en databas som jag jobbade med då. Jag gick till min kollega för att fråga henne om hon kunde hjälpa mig. Hon kläckte ur sig en väldigt elak kommentar och jag bröt ihop. Så jag ringde läkaren för jag hade precis börjat med antidepressiva läkemedel och vi hade kommit överens om att jag skulle ringa om jag ville ta mitt liv. Hon sa att jag måste ta mig till psykakuten och att hon skulle vara med mig i telefonen hela vägen dit.

Jag satt på bussen och folk stirrade på mig. När jag väl kom fram till psykakuten sjönk jag ihop på golvet precis innanför dörren och personalen kom fram och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte svara så jag bara räckte över telefonen. Jag fick ganska snabbt träffa en läkare och blev inlagd på en gång. När personalen från avdelningen kom så fick jag först gå igenom en metalldetektor som de har på flygplatser. Sedan var jag tvungen att klä av mig alla mina kläder. Det var så förbannat förnedrande. Det var två manliga skötare och jag är kvinna. De slet av mig kläderna för jag vägrade att klä av mig. Jag förstod inte varför jag skulle klä av mig. Fick kläder av dem när de var nöjda. Sedan fick jag komma in på avdelningen. De sa till mig att jag inte skulle prata med de andra patienterna. De gav mig ingen information om mattider, medicintider, eller något annat som kunde vara bra att veta. De gav mig en säng och lämnade mig sedan. Jag tror jag kom till avdelningen strax efter lunch. Jag satt på min säng hela dagen och bara stirrade. Jag kände mig så vilsen. Ingen bad mig komma och äta middag. Vid kvällsfikat kom en patient och frågade om jag var hungrig. Jag är så tacksam för att hon kom. Hon berättade allt som jag behövde veta.

Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i psykiatrin. Det fanns inte i min värld. Min första inläggning varade i en vecka. Sedan skickade de hem mig med ett recept på väldigt mycket tabletter. Det skulle de inte ha gjort.

Jag hämtade ut alla mediciner som de skrivit ut och proppade i mig allt. Det var inte så smart och jag hamnade nedsövd på intensiven i tre dygn. Efter det var jag inlagd i tre hela år på LPT. Det är helt sjukt. Jag hade någon enstaka permission under de åren. Varje gång jag kom ut från avdelningen tog jag en ny överdos oftast av Alvedon. Min lever mår inte så bra och jag får skylla mig själv för det. Jag blev bältad mycket under de här åren för jag ville bara dö. En månad blev jag bältad 30 gånger på 30 dagar. Vården har fått hård kritik från IVO för det.

Ja, när de tre åren var slut tror jag att vården hade tröttnat på mig och de beslutade att de inte kunde göra mer för mig så de bestämde att jag skulle till rättspsyk. Jag fick åka till rättspsyk bältad i en taxi med två skötare, en sjuksköterska och tre ordningsvakter. Det var mitt i vintern och taxins värme fungerade inte. Fy, vad jag frös. Jag var på rättspsyk i två år utan att vara dömd för något. Det var också en hemsk upplevelse.

Sista halvåret som jag var på rättspsyk fick jag vara hemma hos mina föräldrar på permission. Vi var tvungna att prata med överläkaren på avdelningen i telefon en gång i veckan. Jag behövde bara åka tillbaka ett par gånger för att mamma och pappa inte klarade av min ångest och mitt självskadebeteende.

När jag blev utskriven från rättspsyk hamnade jag på ett ”behandlingshem”. Det var ingen ”behandling” där. Det var bara ett sälle att bo på när jag inte var inlagd på psykiatrin. Jag var där i två år. Övervägande delen av tiden var jag inlagd. Bältning var vardagsmat.

Jag fick en massa diagnoser under alla dessa år. Depression, GAD, emotionell instabil personlighetsstörning, autism, ADHD, PTSD. Jag vet ärligt talat inte vilka diagnoser som stämmer. De har proppat mig full med mediciner. Ett tag hade jag 17 olika mediciner samtidigt för att sova men jag sov ändå inte.

Jag är tacksam för att jag nu har fått en läkare som vågat ta bort alla mediciner och börja om från början. Nu har jag bara ADHD medicin. Det fungerar väl sådär.

Förlåt för att jag är rörig i min historia. Nu ska jag sluta babbla. Ha en riktigt bra dag eller kväll beroende på när ni läser detta. Kämpa på! Ni är fantastiska!

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Autismspektrumtillstånd • #Bältesläggning • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #EIPS • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Överdos • #Psykakuten • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

Snaran i fickan

Inlagd på slutenvård. Snaran i fickan hela dagen. Kände mig lugn. Visste allt. Var tyst. Lugn. Det är dags.

Men då kom en skötare och frågade ”vad kan jag göra för att hjälpa dig?” Han upprepade frågan igen efter en timma. Han fick in tvivlets klo innanför mitt mörker.

Sen frågar han igen ”HUR ska jag HJÄLPA dig?” Okej. Han vill hjälpa mig. Ska jag lita på honom? Han ser ju att nåt är off. Ja. Nej. Jo. Jag gör det! Jag gör det! Jag gick snabbt förbi honom i korridoren och gav honom snaran.

Han räddade mitt liv där och då

Läs mer om: #Bemötande • #GodaExempel • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022