Låg i duschen på BUP i en timme, hade svimmat av eftersom jag skurit mig så mycket. Ingen märkte eller sa något när jag kom ut ur duschen. När läkaren fick reda på det sa han ”jaha, men du får tänka efter nästa gång så ingen annan kommer över de vassa föremålen du tar med in”.
”Här ligger bara personer med riktiga besvär”
Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.
Tid om 4 veckor, även om personen var suicidal
Min kompis ringde till psykakuten och sa att hen var självmordsbenägen och mådde fruktansvärt dåligt. De hänvisade till att hen kunde få en inbokad tid om 4 veckor. Veckan efter försökte hen ta sitt liv, men lyckligt nog vaknade hen upp på akuten. Då var hen välkommen till psykiatrin.
Deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta
Det finns många starka historier som jag tack och lov blivit skonad från. Jag vill ändå belysa att missförhållanden kan ta olika former och att brister inom vården inte alltid är så påtagliga, men ändå kan få konsekvenser. Jag var inlagd och kämpade länge med att få till en bra medicinering och hade stöd av en fantastisk skötare och i slutet av hens arbetsvecka gick det helt ok. Hen lovade att rapportera vidare till kommande personal. Jag vet inte vem som gjorde fel, om hen inte rapporterade eller om den nya personalen inte läste, men jag fick ingen medicin längre och vågade inte be om det. Allt blev värre. Allt började om.
Vid flera tillfällen har saker lovats för att lugna mig, men allt är tomma ord. Allt har alltid fallit mellan stolarna och jag har känt mig obeskrivligt maktlös och oviktig. Vid de få tillfällen jag vågat be om något har jag fått förklarat att personalen inte har tid, alternativt att de ska bättra sig – men inget sker.
Vid varje utskrivning har läkare lovat att kalla mig till återbesök men det har aldrig hänt, trots att jag vid utskrivningstillfället har påpekat att det aldrig har blivit av och hen har lovat att det ska bli av denna gång. Läkaren har även lovat skicka remisser till öppenvården osv, men har aldrig gjort det. Nästa gång vi hörs är först nästa gång jag blivit inlagd.
Jag känner mig så utlämnad och oviktig av att alltid hamna mellan stolarna. Som om jag är en obeskrivlig börda ingen orkar ta i tu med. Jag vill inte tro att varken läkare eller skötare har för avsikt att vara elaka, men deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta
Hemskickad även om jag var suicidal
Det började med att jag öppnade upp mig för personalen om mina självmordsplaner, då jag bor på ett behandlingshem. De tyckte att jag skulle åka upp till psykakuten och bli inlagd. På psykakuten träffar jag en skötare som säger att jag ska sätta mig i det inre väntrummet då de var rädda att jag skulle sticka därifrån på grund av att mina självmordsplaner var så starka. Jag fick efter att ha väntat en stund träffa läkaren och berättade då öppet om mina starka självmordsplaner och tankar. Hon frågade efter ett tag vad jag ville ha för hjälp, jag svarade att jag kanske behöver bli inlagd någon natt. Hon lyssnade inte på mig utan ville skicka hem mig och skyllde på att det var platsbrist och kaos på avdelningen. Hon skickade sedan hem mig med några extra mediciner för kvällen och sa att jag kunde komma tillbaka om några dagar för en ny läkarbedömning. Detta fick mig att känna att jag inte blev tagen på allvar, att de inte lyssnade på mig och att de förminskade problemen. Det kändes också som att de på psykakuten tänker att det löser sig bara för att jag bor på ett behandlingshem.
Ibland erbjöd de mig blöja
Jag har varit inom psykiatrin länge. Jag bältades första gången som 18 åring. Det var första gången jag var inlagd på vuxenpsykiatrin och i en helt ny stad. Jag låg i bältessängen 14 timmar den gången. De släppte in mitt besök till mig där jag låg bältad. Och bältningarna fortsatte. Ibland fick de hjälpa mig att äta i bältessängen. Minns vad det var för mat och jag kan inte äta det längre pga får stark ångest. De sa också att jag skulle kissa på mig för jag inte fick upp och kissa. Ibland erbjöd dem mig blöja.
Skadlig ätstörningsvård
Jag kom i kontakt med ätstörningsvården när jag var 12 år gammal, och den kom att förstärka min anorexi och traumatiserera mig. Ingen individualisering tycktes göras, och jag talades över utan att tillfrågas eller informeras om saker som rörde mig och min överlevnad. Trots mina föräldrars upprepade önskan om att jag skulle få prata med någon individuellt och på ett djupare plan var det med minst 4 vuxna jag skulle uttrycka vad det var som gjorde så ont, och trots att de var säkra på att den metod av tvång och påtryckning som ätstörningsenheten var bestämda var den enda rätta bara skadade mig och uttryckte detta tydligt, fortsatte behandlarna på sitt spår och istället för att ändra sätt när jag snabbt blev sjukare i och med behandlingen tryckte de bara på hårdare, och jag fick aldrig någon att prata med. Jag trycktes in i ett hörn rent mentalt och i ren stressrespons svalt jag djupare. Den mängd påtryckningar jag fick hela tiden gav också möjlighet till ätstörningsmönstren i mina tankar och känslor att stärkas när jag argumenterade mot och blev mer och mer fast och bestämd.
Att svälta var för mig att minska min egen frihet, att minimera mig själv till någonting simpelt och singulärt, att tysta mig själv när det inte fanns plats för mig att vara som jag var, så när behandlingen minskade min frihet och allt påtvingades mig utan att jag kunde med någon sorts autonomi delta i beslut, när jag skulle tvingas till saker och bestämdes över, och när jag fick bara rollen som sjuk att fylla och inget annat, spelade behandlingspersonalen in i min sjukdoms händer och stärkte den. När de tryckte på och bestämde över mig stod jag emot genom att bli tyst och stilla, vilket vidare stärkte svälten och min isolering På så vis gjorde behandlingen min svält och min ätstörning djupare och mer komplex. Den svåra ätstörning jag hade när jag några månader efter påbörjad öppenvårdsbehandling lades in för slutenvård vill jag nästan se som symptom på den behandling jag fick. Hade de istället för att spendera timmar om dagen på att trycka på och försöka övertala, pratat med mig, gett omtanke och möjlighet till diskussion, hade jag inte blivit så sjuk som jag blev, och jag hade inte lärt mig så väl att helt stänga av att jag idag gör det per automatik tills allting rinner över i form av panik och traumasymptom.
Efter en helt meningslös, lång, skrämmande slutenvårdsvistelse kom jag tillbaka till öppenvården, men jag blev först frisk när jag dolde mina problem med mat från personalen så att jag kunde ta hand om dem själv.
Ätstörningsbehandlingen hanterade mig inte som en individ och tycktes helt bortse från mina egna tankar och upplevelser, och fast i deras grepp och medveten om att behandlingen gjorde mig sjukare var jag helt livrädd och som frusen fast i svälten
Felaktig läkemedelsbehandling
Jag har fått fel medicin i 3 år nu. Psykiatrin vägrar att byta medicin och jag mår bara sämre och sämre.
Biverkningarna består av huvudverk, Trötthet, hjärtproblem , andningsproblem, värst är huvudverken där huvudet nästan sprängs efter injektionen i en veckas tid.
Vet inte vad jag ska göra. Anmält Ivo, polisanmält läkaren, klarat hos patient nämnden.
Känner stor sorg för andra i psykiatrin, hoppas ni får
Bra läkare och en bra vård!
Det viktiga var inte hur jag mådde, utan hur jag åt
Jag var inlagd på slutenvård på grund av allvarlig ätstörning. När jag lades in var jag motiverad till att bli frisk, då jag sett den sorg som min sjukdom gav mina nära. De första dagarna gick allt bra (även om det gick åt en del tårar) och jag åt i stort sätt upp den mat de gav mig. Det ledde till att snart fick flyttas ”upp” så att jag fick både mer krav och mer frihet. Med kraven ökade även mina portioner och till dem lades näringsdrycker. Någon efter min första näringsdryck började jag må dåligt och må illa. Efter ytterligare några måltider var jag oförmögen att hålla tillbaka mitt illamående vilket resulterade i att (mot min vilja) kräktes på matsalsgolvet. Dagarna efteråt fortsatte jag att må dåligt och det gick inte att tillgodogöra sig aktiviteterna som behandling erbjöd. Det diskuterades om mitt matschema skulle ändras men då det viktiga var att jag gick upp i vikt (så snabbt som möjligt) skedde inte det, så jag fick fortsätta att må dåligt i ytterligare en period, innan kroppen vande sig. När jag insåg att det viktiga inte var hur jag mådde utan hur jag åt, tappade jag tron både på behandligen och det lilla människovärde jag precis hade funnit hos mig själv. Under resten av behandligen fortsatte jag att vara en ”duktig tjej” men min själ var inte längre med på det och jag längtade tillbaka till tiden innan behandligen, utan mediciner som gjorde mig trött och utan illamående.
Jag förstår verkligen att det är viktigt att gå upp i vikt för att bli frisk, men samtidigt räcker inte en ökad vikt för att läka en trasig själ och de flesta behöver känna att de betyder något och att de får lov att må bra.
”Släpp mig, snälla släpp mig”
Jag lider av Komplex-PTSD. Jag har varit med om svåra trauman där jag blivit frihetsberövad och fastspänd i flera dygn, slagen och utnyttjad. En av mina absolut största rädslor är att bli fasthållen eller att känna mig instängd, det triggar en känsla i mig som gör mig fullkomligt avstängd där jag ofta får en blackout.
Sist jag var inlagd på slutenvården under LPT så hade dem varken läst mina journaler eller ens försökt att prata med mig. De upplevde mig aggressiv i stunder där jag blev stressad.
När jag blir stressad behöver man släppa mig och se till att jag inte känner mig instängd.
Men de valde att använda våld, polisgrepp, brotta ner mig, lägga mig i en bätelssäng flera gånger per dag samt att ge mig tvångsinjektioner.
Till saken hör att jag inte är aggressiv, jag svarar aldrig med våld och väger inte mycket så det är inte svårt att hålla i mig. Jag reagerar aldrig med någon form av motstånd och höjer inte rösten om man inte rör mig.
Dessa säkert 20 bältesläggningar under en vecka fick mig att återuppleva all trauma jag blivit utsatt för. Till slut satt jag i ett hörn och grät och skrek ”släpp mig snälla släpp mig” fast ingen höll fast mig.
Jag var så blåslagen, hade djupa brännsår på fotleder och armbågar och många dagar kunde jag inte sova i sängen utan att vrida mig i smärtor.
Det enda jag behövde var trygghet, någon som skulle berätta för mig att det var okej och att jag skulle veta att ingen ville mig illa, jag fick motsatsen.
Allt detta resulterade i ett självmordsförsök där jag var medvetslös i ett dygn, allt pga den stressen jag utsattes för. (Jag kom INTE dit för att jag var självmordsbenägen)
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
