Jag hade precis kommit till mava efter att ha legat nersövd i flera dygn på Iva. Jag frågar sjuksköterskan efter något mot ångesten men får världens utskällning om att jag inte kunde förlita mig på medicin och att jag faktiskt kan bli beroende. Att det inte är bra att ta medicin och att jag får försöka göra något annat för att lindra ångesten. Jag låg och grät med mitt vak från psykiatrin som passade mig och fick tillslut ändå vb men jag var rädd för att fråga igen när jag visste hon jobbade.
Hon sa att jag hade en personlighetsstörning
Jag blev diagnostiserad med en ätstörning 2019 tillsammans med en depression, ångest och självskadeproblematik. När jag gick till min vårdcentral skickades det både en remiss till psykiatrin och äs-mottagning. Ingen av dessa ville egentligen ta emot mig då de tyckte jag passade mer in på varandras mottagningar. Tillslut fick jag gå en gruppterapi på psykiatrin mot självskadebeteendet men det var ingen som hade koll på mig. Jag gick dit varje vecka i ett halvår utan att någon frågade eller kollade hur jag mådde (det var typ små föreläsningar). Min ätstörning och självskadebeteende som var extremt sammankopplat eskalerade och jag blev suicidal pga det. Ett par veckor innan gruppterapin var slut fick jag själv gå till en av gruppledarna och be om hjälp. Som tur var var hon en ängel och hjälpte och räddade mig. Men min egna kontaktperson hörde inte ens av sig trots att hon skulle det. Läkaren på psykiatrin misstrodde mig och sa att jag snart skulle komma till äs-mottagningen så de kunde inte hjälpa mig. När jag ett par veckor senare fick börja på äs-mottagningen var jag i extremt dåligt skick psykiskt och fysiskt. Jag fick en behandlare tilldelat mig. Jag upplevde ingen connection med denna behandlaren alls men bestämde mig för att ge henne en chans. Jag öppnade upp mig och hon tog emot det på ett sätt som fick mig att känna mig extremt invaliderad i min problematik. En gång påstod hon att jag hade en diagnostiserad personlighetsstörning. Jag frågade varför jag aldrig fått reda på detta och berättade om hur jag inte känner mig igen i den diagnosen. Hon insisterade att hon hade löst det i en av mina journaler. När jag bad henne kolla upp vart det stod hittade hon det inte. Veckan därefter sa hon att hon hade hört det från läkaren men att läkaren sen i efterhand hade sagt att jag inte hade den diagnosen. Jag var helt förstörd efter att min behandlare sagt att jag hade en personlighetsstörning. Jag kände att mitt liv var slut. Sen när jag försökte förklara hur mycket det hade skadat mig veckan efter förminska hon det igen. Ett par veckor senare skulle hon på semester och efter den nämnda incidenten och annat hade jag fått nog. Jag kontaktade mottagningen via 1177 om att jag vill träffa en annan för att ev byta behandlare men fick inget svar. Sen fick jag svar när hon var tillbaka av henne att jag inte fick byta behandlare. Hon sa flera kränkande saker som tex att jag var ett Emo fast jag klädde mig sötare.
Efter ett halvår på mottagningen hade jag inte kommit så långt i min återhämtning och fick ett ultimatum att jag antingen skulle börja äta exakt efter matschemat eller gå dagvård efter sommaren. När jag kom tillbaka efter sommaren hade det skett en liten förbättring men inte särskilt mkt. Hon sa att hon ville att jag skulle gå dagvård men att jag inte kunde göra det för den var stängd. Några veckor senare sa hon att hon skulle skriva ut mig och att hon trodde att livet i sig skulle göra mig frisk. Jag tappade allt hopp om att kunna bli frisk och fick starka självmordstankar. Den främsta anledningen varför jag inte gjorde nånting aktivt var för att jag inte ville validera hennes stereotyp hon hade om mig.
Jag har också upplevt att nästan allting handlade om vikten. Jag fick varje vecka reda på min vikt och det kändes som att det var enbart i fokus. Inte varför jag hamnat där jag var från början
”Snarare ångest än ätstörning”
Min första vårdkontakt i samband med min ätstörning var på vårdcentralen. Jag kom dit totalt nedbruten och berättade om mina tvångstankar kring mat och träning. Hur jag delade upp maten. Hur jag tänkte i kvoter. Hur ont kroppen gjorde efter all träning. Hur ångesten åt upp mig och jag inte visste vad som var fel. Att det hade pågått i ett års tid.
Läkaren ville väga mig (och jag slapp tack och lov se siffran) men när jag klev av sa hen helt sonika ”skulle snarare säga ångest än ätstörning”. Och inget mer gjordes.
Tre månader senare var jag akutremitterad till ätstörningsenheten och diagnostiserad med anorexia
År av väntan
2016 hamnade jag i personlig chock och en lättare depression som höll i sig 1-2 år då mitt ex gjort slut med mig.
MITT SOCIALA NÄTVERK :
Insåg successivt att jag inte hade något socialt skyddsnät och att flytta i sär var väldigt tufft ekonomiskt, särskilt som jag var deprimerad o led svårt av ångest.
Den ena vännen efter den andra föll av efter separationen och inte ens min familj kunde stötta mig. (De har aldrig haft svåra samtal med mig, så jag har tidigare brukat vända mig till vännerna.)
FÖRSTA KONTAKT MED TERAPI :
Fick tillslut efter 2 års väntan en terapeut.
Hon var väldigt bra, men, var tydligen bara beviljad 3 ggr med den instansen.
Fick därefter en läkare som gjorde utredningar i form av frågeformulär. Jag led tydligen av någon ospecifik ångest.
Han sa att han skulle vägleda mig i att gradvis vänja mig vid mina rädslor genom läxor. Men när han ville skriva ut SSRI-preparat till mig o jag vägrade, så avslutades våra samtalsträffar utan att vi ens påbörjat terapin.
Väntade många månader på nästa terapeut.
Sedan följde en rad av flera olika terapeuter på kort tid. Varje gång jag började få gråta lite lätt så avbröts terapin och jag fick vänta på att nästa skulle acceptera mitt fall.
Fick ca 3 tillfällen med varje ny terapeut.
MIN UPPLEVELSE :
Under en 2-års period upplevde jag mycket stress av att terapeuter och läkare bytte varje till var tredje gång, så jag började tänka att jag kanske var psykiskt farlig för dem, typ narcissist.
Kände mig redan övergiven av mitt sociala skyddsnät och att efter ca 2 års väntan på vård få komma till än den ene, och än den andre utan att få lov att börja gråta utan att bli vidaresänd till nästa terapeut kändes också som gaslighting.
Så till min nuvarande terapeut sa jag på andra mötet att jag ville veta OM hon skulle skicka vidare mig nu direkt och till vem jag skulle komma. Då sa hon att jag inte skulle skickas vidare. Hade trots det väldigt svårt att lita på vården länge och efter ett halvår bad jag fortfarande om att få veta när hon tänkte avbryta terapin. Men hon lovade att säga till i god tid före och göra en utfasning. Så nu har jag gått hos samma terapeut i ca 1,5 år.
Tack vare att min terapeut lyssnar på mig o känns trygg, så har jag blivit lite lugnare och människor har börjat söka mer kontakt med mig igen. Så antar att jag utstrålar mer positivitet.
Fått några vänner igen, men ingen riktigt nära ännu.
Upplever dock inte att vi kommit vidare i KBT-terapin, men det är vad samhället kan erbjudas till mig.
Står också i kö för att få utredning om autism som min terapeut hade ordnat med en psykiater som bedömde om.
Har snart väntat i 1 år på den utredningen.
Ingen konkret behandling
Jag har bulimi och har fått höra av ätstörningsmottagningen att de har först tider för behandling om ett år. Ändå kräks jag varje dag och behöver gå på kontroll en gång i veckan, har haft farligt lågt kalium till följd av bulimin men ändå får jag ingen konkret behandling. Jag har slutat ta tillskott av kalium för jag orkar inte gå runt i en cirkel av äta-spy-ångest-träna men jag blir sämre och sämre I min bulimi, märker det på mina tänder…
Väntat i 1,5 år på hjälp från psykiatrin
Jag är diagnosticerad med ADD och GAD, samt sjukskriven med utmattningsproblematik. Hamnade i öppenvårdspsykiatrins system när jag sökte hjälp för stress, ångest och utmattningsproblem som gjorde att jag inte klarade av att arbeta. Det tog sex månader innan jag kunde träffa en läkare och bli sjukskriven. På Psyk sa de att det inte gick att diagnostisera innan de gjort en mer djupgående utredning. Men för att göra det behöver jag först komma fram i kön, oavsett vidden av min problematik. Så fram tills dess står jag nu utan stöd från psyk eller den vanliga öppenvården(då de bara hänvisar mig till psykiatrin).
Jag har nu väntat 1,5 år på att psyk ska hjälpa mig att förstå vad mina problem består av, med Sjukskrivning var tredje månad baserat på mina symptom. Det kan ta upp emot 1,5 år till innan det är min tur i kön, men det är väldigt oklart enligt min läkarkontakt.
Selektiv mutism
Jag har varit sjuk länge och fick för några år sedan diagnosen selektiv mutism. Bland annat.
Idag har jag varit tvångsinlagd i tre år. Min selektiva mutism hindrar mig så mycket. Nu för bara någon vecka sedan skulle jag träffa en läkare för att be om att få åka hem. Personal på avd vet jag inte kan prata eller få fram ord i möten. Så när läkaren frågade vad jag ville satt jag tyst.
Efter några sekunders tystnad säger hon ”du jag har faktiskt fyra andra avdelningar också så vill du säga något får du säga det nu”
Blev helt paff och fick sån ångest. Ssk som var med pratade med mig efteråt om att hon såg jag tog åt mig av det. Och sskn hjälpte mig i samtalet få fram vad jag ville. Men de vet om min selektiva mutism. Jag KAN inte prata då.. har också fått höra att läkaren vill sakerna kommer från mig. Men jag kan ju inte prata. Får jag inte veta i tid jag ska träffa läkare är det omöjligt för mig att kunna förbereda och skriva.
Selektiva mutismen ställer till det för mig. Och finns så mycket okunskap. Läkare som säger ”vill du prata idag ”
Det handlar inte om att jag inte vill det handlar om att jag inte kan
Det var som att de tyckte att det var kul att bälta mig
Jag var fjorton år första gången jag ödes i bälte. Första gången var det för att jag inte fått i mig någon mat på alldeles för länge och vägrade sond. Men sedan gick det överstyr. De var som att de tyckte att det var kul att bälta mig. Varje gång jag fick ångest och började vandra runt i rummet så hotade de med bältning. Fortsatte jag gå så bältade de mig och gav mig tvångsinjektioner. Jag var fjorton år.
Medicinerna jag fick gjorde att jag krampade
Jag blev bältad första gången när jag var 18 år. Jag hade aldrig varit inlagd på psyk där då jag flyttade 60 mil ifrån där jag växte upp och hade levt hela mitt liv. Blev inlagd och det var lugnt typ första veckan innan jag ville skriva ut mig och fick då lpt. Samma natt försökte jag strypa mig och när de hittade mig hade jag sån ångest att jag fick panik. De valde att bälta mig efter ca 3 minuter. Lyfte upp mig i sängen och tryckte ner mig där och läkaren kom springandes och godkände det. Samtidigt som de bältade mig pratade personalen om vad jag gjort ”såg du hur hon sparkade läkaren nästan” osv. Jag fick massa medicin och minns inte mycket mer än att jag 14 timmar senare blev uppsläppt när mitt besök hade kommit in i rummet. Jag hade varit lugn hela natten men ändå fick jag ligga där hur många timmar till som helst. Medicinerna jag fick gjorde att jag krampade och inte kunde styra min kropp. Mitt ex var där och det enda jag kunde tänka var ”ligg normalt nu så du inte krampar när hon är här” men det gick inte. Jag låg i en jättekonstig ställning och ingen trodde mig när jag sa vad jag kände. Jag fick även problem med att hålla inne kiss men jag vet inte om det var pga medicin eller något annat. Efter detta hade de som rutin att bälta mig så fort något hände. Jag åkte in och ut från psyk där efter jag flyttat till ett behandlingshem och jag har många trauman från det innan jag slutligen bestämde mig för att flytta tillbaka till hemstaden. Även här har jag blivit bältad många gånger. Men mina värsta trauman är därifrån
”Här ligger bara personer med riktiga besvär”
Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
