Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy själv Jag mådde så dåligt och visste inte riktigt varför Dom var bra Imellåt person som jobbar på avd och lyssna på mig Men det finns tillfällen när dom behandling mig så fel och gjort mitt mående mycket sämre Jag hade slutat äta vid ett tillfälle och när jag nu ville börja äta igen Och försöker bli bättre i min ätstörning Då kommer det en personal fram till mig en dag och säger Du ska flyttas till en annan avd psy Och ingen förklara direkt för mig varför Utan får bara en förklaring Du har kört slut på Peronalen på denna avdelning Och tilläggas ska jag var för det mest lugnt på avd Jag störde ingen och ställd aldrig till med något på avd Så personalen fick ta till med hård hårdhandskarna och ta undan mig Jag gjorde inga fel när jag var på avd Och nu skulle dom flytta mig Kom till en avd med mycket äldre patienter än jag Jag blev flyttad med tvång och när dom ”släppte,” mig på den nya avd Då rev jag ner allt som tavlor mm Och så hade jag aldrig gjort innan Jag blev bältad och fick en spruta av något Sen lämnade dom mig Ingen Prade direk med mig Jag ville bara komma undan alla och gick in på toan och låste om mig Om och om igen Då fick jag vak Men ingen förklara direkt varför Dom flyttat mig Jag blev dåligt av sprutan jag ett när jag låg i bälte Riktigt dåligt Längre fram fattar jag att jag fått en psykos av den medicin Men jag fick höra tex Varför beter du dig Så här Det brukar du inte Och mitt beteende borde på medicin dom get mig med tvång Jag har ett annat ex Jag försökte ta mitt liv När jag hade fri ute gång från vård avd psy Inte en gång utan många gånger när jag mer eller mindre blev tvingade att ta en promenad själv Jag ville igentligen inte dö men orkade inte lev heler riktigt Och det berättar jag på vård avd psy Men dom tycker ändå att jag skulle ta en promenad själv varje dag Till slut Så kom chefs överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Han sa till psy läkarna Att dom inte skulle släppa ut mig själv när jag tog en överdos tabletter nästa varje gång jag gick ut själv Det kostade att ha mig på intensiven och så onödigt tycker chef överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Nu fick jag inte gå ut mer och dessutom fick jag vak inne på avd psy Det kändes så konstigt Jag hade ju själv sagt att jag inte fixade att gå ut själv Och dom tvingas mig mer eller mindre ut ändå på promenad själv Ska sluten vården funkar så här

Jag hade tagit en livsfarlig intox men kunde inte tillåta mig själv att ta prover och sätta dropp. Tillslut hade dem inget annat val än att bälta mig för att ta proverna. 4 män från piva kom med sängen och jag grät och skrek. När jag väl var fast och de skulle sticka mig i foten kunde jag ändå röra mig så dessa män la sig och höll ner mina fötter men lyckades inte. Paniken i mig som är både svårstucken och livrädd för att bli stucken. Bara tanken på att bli stucken efter detta ger mig panik men har varit nödvändigt igen och skett trots jag inte velat. Efter de fick proverna kördes jag upp till IVA och kunde ha dött. Så bältningen räddade ändå mitt liv.. trots jag inte ville det

Efter en permission själv utanför sjukhuset hade jag skadat mig och behövde sy på akuten. Jag ville inte. Läkaren från PIVA kom med bältessängen och personal men var riktigt arg. Han skrek på mig och jag blev upprörd och försökte gå och började blöda igen. Han tog tag i mig hårt och höll mig i sängen och de bältade mig. När jag låg där bältad böjde han sig över mig och sa argt ”du använder fan bältning som ett självskadebeteende” och går..

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

(en ivo anmälan jag gjort)

skickade in detta som tips till ivo

•  Psykiatriker vidareförmedlar ej någon psykologhjälp till mig

jag har Sorg, min syster gick bort 2021 på våren och Nu har min kusin blivit Knivmördad!!! (det har psyk negligerat i FEM veckor nu!!!)

OCH MIN PSYKIATRIKER BLOCKERAR MIG FRÅN ATT FÅ PSYKOLOG HJÄLP!!!
vafan ere här? Ska det va såhär???

jag har meddelat Ivo och psykiatrin att jag mått så dåligt i min obehandlade sorg, jag ofta varit nära självmord.

detta negligerades av psykiatriker och psykiatrin, de Förväntar sig väl Mindre problem när jag väl dött av Deras inaktivitet och ignorans till sorgen och min situation, och även min situation under LPT/ÖPT’t.

jag är sönderstressad, spyr på mornarna och ibland övrig tid, av stressen och pressen av min situation under LPT/ÖPT’t.

och att Polisen kan, via vårdintyg, Gripa mig 24/7 och utföra Gestapometoder åt psykiatrin.

DET ÄR ÅT HELVETE!!!!

IVO! Ni ska ta ert jävla Ansvar som tillsynsmyndighet! och Aktivera HSAN i detta! anser jag.

jävlar!

GÖR NÅT!!!!

På en psykiatrisk avdelning ;

• 17e oktober.
Jag har diabetes typ 2, jag var törstig, det var som klister i munnen under bältningen, de gav mig 1/2 glas vatten via sugrör under bältningen.

• 17e oktober, fyra injektioner, trillafon och stesolid på rummet först, jag var helt lugn, men sade att jag motsatte mig Injektionerna för injektionerna KRÄNKER min intergritet, och ändrar mitt medvetande!

efter de två initiala injektionerna satte jag mig i korridoren utanför kontoret, i protest, och lyssnade på min playlist ” Psykiatri ” 
kontorets dörr var stängd.
de kom ut från kontoret, 5-6 st, och sade

– Du Ska Bältas!

jag tvingades in i en påföljande bältning.

under bältningen skadade de eventuellt min njure genom negligans till de Akutabehov jag hade av att få urinera

under bältningen tvingades jag ligga bältad Fyra timmars bältning.

från 16:00 till 20:00 (ca) och under dessa timmar så var jag TVÅ TIMMAR PISSNÖDIG 18:00-20:00 (ca)

JAG FÖRSÖKTE PISSA NER MIG, I SKRÄCKEN ÖVER DIALYS, MEN BÄLTNINGEN ÖVER MAGEN GJORDE MIG BAJSNÖDIG OCH ALLT LÅSTE SIG – jag har liten blåsa pga diabetesen, så jag urinerar ofta

när jag inte är bältad dvs…

vet ni hur farligt det är för njurarna när urinen går upp till njurarna igen, när man TVINGAS undvika urinera???!

dagarna därefter hade jag mörkfärgad urin och värk i njuren.
påföljande dagar drack jag en hel del vatten för att skölja rent njurarna, i rädsla för eventuell dialyskonsekvens,

under bältningen fick ja lös min vänstra arm i den svåra förtvivlan över att va pissnödig, (jag fruktade dialys)

då tröck de ner armen och sade sinsemellan ;

– olansapinet, det kommer komplettera trillafonet bra! (trillafonet de tidigare injicerat)

och Injicerade Olanzapine (zyprexa) och accutard i höften (medans jag var bältad)

jag var bältad konstant under de fyra timmarna, och en sköterska jag nån dag senare kommenterade detta till, påstod att de inte alls injicerat olanzapine

så hade jag det efter injiceringarna, och under bältningen

jag hade ett helvete i bältningen

höften var svullen i 3 dar, värkandes, efter injiceringarna och jag har mått väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt efter deras ”Sk” vård.

SKA INT NÅN HÅLLAS ANSVARIG FÖR DETTA????!

2/2

• 18e oktober
dagen efter Utökade de plågorna med en Extra injektion trillafon, vilket de tvingade mig att acceptera

en till injektion i raden av de Oändliga Injektionerna – de mentala våldtäkterna

fem injektioner allt som allt, under inläggningen.
och en eventuellt skadad njure under fyra timmars lidande – Helt utan orsak!!!

jag känner mig som en aushwitz fånge som TVINGAS LYDA!!! under LPT/ÖPT’t, och psykiatrin initierar detta!

jag gjorde en anmälan till  ansvarig psykiatriker på den 17e eller 18e oktober, så psykiatrin måste väl ha börjat utreda missförhållanderna då?, IVO reglerna vet jag om.

meddela mig om utredning är igång?

förövrigt så jag har överklagat domen från förvaltningsrätten till kammarrätten, för  kravet på sveda och värk negligerades i förvaltningsdomstolen.

50.000kr/ injektion i skadestånd och 100.000kr i sveda och värk för bältningen och dialysrisken, totalt 350.000kr.

detta som hänt, vill jag Kräva att IVO utreder!

Under dem månader jag har varit inom psykiatrin har jag varit både bältad och fasthållen alldeles för många gånger. Bältning är OTROLIGT traumatiskt och kan även de ge blåmärken osv. Men när det kommer till fasthållning har det ofta blivit som ren och skär mänsklig misshandel. Jag har rivits, slagits (av misstag antar jag), blivit sutten på, folk som hållit så hårt om mina armar att jag inte längre kan känna min hand. När proceduren sedan är klar så har man tovigt hår, röda skrapsår, och efter några timmar blir dem befintliga blåmärkena ännu större.

Att tillägga. Dessa grejer skedde bland annat under pandemin. Ibland hade personalen stora visir som gjorde sin skada när dem försökte hålla fast mig. O andra sida var det viss personal som varken hade munskydd eller visir när deras ansikte påriktigt var 10 cm ifrån mitt.

Jag var inlagd i flera månader på bup. Redan första veckan visste jag vad andra patienter tog för medicin, vem som fick elbehandling, vem som skulle få en tvångsinjektion eller bli bältad, och mer. Det var inte patienterna som delade med sig av detta, utan personalen som helt enkelt var alldeles för oförsiktiga. Vid ett tillfälle såg jag en sjuksköterska gå helt öppet med spruta i handen och gå in på en patients rum med två personal och högt säga ”nu XX måste vi ge dig den här medicinen med tvång”. Dörren till rummet var inte ens stängd och skriken ekade. Det var allt annat än integritets-bevarande eller respektfullt. Eller den skötaren som flera gånger ropade längs korridoren till annan personal ”jag drar till ECT (elbehandling) med xx nu”. Utan att tänka tanken att patienten i fråga kanske inte ville att ett dussin andra inlagda skulle veta vad hen fick för behandling. När någon skulle bältas var det meningen att vi andra patienter skulle gå in på våra rum innan, men det hände bara en gång att den rutinen följdes. Alla andra gånger det skedde fick vi ingen förvarning och fick lov att sitta kvar i de allmänna utrymmena vilket inte bara ledde till att patienter som blev bältade fick sin integritet kränkt då vi hörde allt och ibland såg dom släpas till särskilda rum, det ledde också till att vi andra såklart blev väldigt påverkade och stressade. En av mina närmsta vänner på avdelningen hade en gång blivit bältad och sedan körts genom korridorerna, fortfarande kvar i bältessängen men medvetslös, och ingen hade sagt till oss att gå in på rummet/stanna där vi var. Så helt plötsligt står jag där och ser min vän fastspänd och utslagen, med en personal som ler lite åt mig och går vidare. Är det verkligen okej?

Jag har kommit in till bup-akuten flera gånger med polis, dem flesta gångerna slutade med bältesläggning då dem ansåg att jag var aggressiv. Men en gång var annorlunda än dem andra. När jag kom in den gången med polis som vanligt möts vi av en skötare som sa direkt, vi kanske borde lägga henne i bälte med en gång, )
( istället för att vänta och höra med läkaren. ) Poliserna och skötarna lägger mig då i bälte utan en bedömning. Utan som en rutin grej, som att varje gång jag kommer in med polis lägger vi henne direkt i bälte.

Personalen beslutade en bältesläggning då jag hade så mycket ångest att jag blev aggressiv. När dem spände fast mig hyperventilerade jag, jag fick svårt och andas, låg och skakade och grät. Det tog kanske 15-20 minuter innan sjuksköterskan höjer rösten och säger ( GE DIG NU,VI BEHÖVER SÄNGEN TILL NÅGON ANNAN, DE ÄR BARA DUMHETER ) Kände mig så förminskad och förnedrad.

(2021) Det tog mig fler månader innan jag fick den hjälp jag verkligen behövde. Under den vägen hann mycket hända. Jag upplevde triggande kommentarer från min egen behandlare. Jag fick många gånger höra att jag inte var tillräckligt sjuk för att bli antagen på psykiatrins slutenvård, eller i huvudtaget få bättre hjälp. Jag hade så stora förhoppningar att slutenvården skulle kunna hjälpa mig att komma tillbaka på fötterna igen då jag upplevde att BUP:s vård var ensidig och fyrkantig, gav mig inte så mycket. Trots allt så vägde jag sjukligt och hade ett BMI under 15, min ångest var för hög att jag tillslut började skada mig själv och rispa mig för att lindra min ångest och all smärta som hade med mitt tillstånd att göra. Min behandlare fick mig att vilja gå ner ytterligare i  vikt för att bevisa hur sjuk jag var, för att vara ”tillräcklig” för att få hjälp. Det resulterade att jag blev sjukare, mitt hjärta tog massor av stryk, var nära fler gånger att bli inskickad till intensiv på hjärtövervakning då mitt hjärta kunde slå 34-36 slag per minut. Tillslut åkte jag in på akuten, efter suicid försök. Blev inlagd därefter. Men min upplevelse från både öppenvården och slutenvården är att det fattas massor med kompetens. På slutenvården blev jag lika illa behandlad. Jag upplevde att jag mer var ett problem än en patient, det skär i mig än idag att tänka tillbaka när man kunde höra skärande skrik genom salen, där patienter bältades och ingripes med tvångsåtgärder. Under mina måltider så fick jag aldrig något riktigt stöd, skötarna kunde säga att jag bara skulle skärpa mig och sluta bete mig som ett barn. Jag fick aldrig någon sympati från de som jobbade på natten och jag upplever dem som mest outbildade.  Jag skrek och grät, det var ingen som såg mig för den människa jag var utan min psykiatriska diagnos. Jag upplever att det många gånger känns som ett maktmissbruk av personalen. Det är så många hemska saker som hänt bland dessa väggar och det har traumatiserat mig än idag. Att men kunde bli fasthållen, inlåst i sitt rum osv, ingen lyssnade till en. Än idag har jag tappat allt tro för vården, till en början hade jag förhoppningar på att vården skulle kunna hjälpa mig men idag upplever jag mer att istället för att vården gjort mig friskare har jag istället blivit sjukare psykiskt. Jag vågar inte längre be eller söka om hjälp.