När jag var 19 så hade jag rätt så täta kontakter med psykiatrin pga av min tourettes, ocd och ångestproblematik med självskadebeteende. Hade kontakt med en psykolog som jag först tyckte var bra, om än lite för empatisk mot mig men ändå ok. Jag bad om en utredning då jag hade känslan att någonting inte kändes helt rätt inombords och trots att han visste om min historik med självdestruktivt beteende sedan jag var 6 så tycker han att det är onödigt. Får ett samtal några dagar senare där han säger ”Alla människor är ledsna ibland, vissa är ledsna lite oftare och vissa är glada lite oftare, du vet sådär som det kan vara, det är helt okej att vara ledsen ofta” jag var inte ledsen, jag hade ångestattacker dagligen, var deprimerad och hade ett aktivt självdestruktivt beteende just då som han visste om och ändå väljer att ringa för att tala om att jag bara är en ”lite ledsen person”?  Tappade tron lite där..

Jag har varit inlagd 6 gånger. Alla för suicidprevention och ibland även medicinomställning. Man har sagt att jag behöver få vila och känna mig trygg. Släppa ansvaret ett tag och få landa.
De flesta tillfällen har blivit långvariga, minst en månad och trots att jag vid det här laget legat på 4 olika avdelningar, på 3 olika sjukhus, med olika personal är min erfarenhet densamma varje gång:

* Du får ingen behandling mer än ökad medicinering – tillvaron i slutenvården är inget annat än inlåst förvaring.
* Personalen har, med några alltför få undantag, en nedvärderande syn på patienterna och tycker att vi är jobbiga och i vägen. Som att vi är ett nödvändigt ont i deras arbetsmiljö. Om du mår dåligt och ber om hjälp tas det ofta som ett tecken på att du söker uppmärksamhet. Självskadar du hotas du med utskrivning.
* Du måste alltid dubbelkolla din medicinering, varje gång jag varit inlagd har det skett allvarliga misstag med antingen medicinsort, beställningar eller dosering.
* Arbetsterapin är ett skämt – material finns inte för att kunna göra något konstruktivt och terapeuten är oftast uppgiven
* Fysisk aktivitet står på schemat men består i verkligheten i bästa fall av en promenad (men om samtliga patienter som vill promenera har full frigång organiseras inget utan du förväntas gå själv), i värsta fall andningsövningar
* Avdelningen hävdar att man vid utskrivning kommer att fångas upp av öppenvården och att man kommer att få den hjälp man behöver för att komma vidare. Det är inte sant. När man påpekar att öppenvården inte fungerar som de tror så blir man misstrodd.
* Kommunikationen mellan avdelning och öppenpsyk är väldigt bristfällig och journalföringen är oerhört inkomplett.
* Om du inte gjort ett aktivt självmordsförsök tas din dödslängtan inte på allvar. ”Den som talar om det gör det inte” är fortfarande något som personalen tror på helhjärtat.

Det finns ingen plats där jag känner mig så otrygg och osäker som i slutenvården. Jag har aldrig tvångsvårdats utan har gått med på det frivilligt, för att jag hoppas att jag kanske den här gången ska få hjälp. för att jag mått så dåligt att jag insett att antingen blir jag inlagd, eller så dör jag. Tröskeln för att söka hjälp, för att erkänna hur mörka mina tankar är och hur långt mina planer har kommit är så hög nu – för jag vet att det inte gör någon skillnad. De håller mig bara inlåst tills jag säger de ord de vill att jag ska säga för att bli utskriven. Tills jag ger upp hoppet om att få hjälp och säger att jag mår lite bättre och lovar att söka hjälp om jag blir sämre igen.

Hej. Vårdas just nu på slutenpsykiatrisk avdelning och blev tipsad om er sida av en annan patient. Jag skulle vilja dela med mig av en av mina historier från psykiatrin som har kommit att prägla hela mitt liv. Hoppas att det inte är för långt.

Första gången jag vårdades inom slutenpsykiatrin var för sex år sedan. Jag befann mig mitt i ett trauma och hade börjat dissociera kraftigt för första gången i mitt liv. Jag var väldigt rädd, för jag visste inte vad det var som hände mig och jag trodde att jag höll på att bli galen, så jag bestämde mig för att åka in till psykakuten. Först ville de skicka hem mig med någon sorts antidepressiva, men jag stod på mig och de bestämde sig till slut för att jag skulle läggas in

När jag kom upp till avdelningen fick jag en säng, och de tog mina skor för att de tyckte att det var för jobbigt att snöra upp dem. Jag fick ingen information om vad som skulle hända, eller att jag kunde få mat och jag hade på den tiden så svår social fobi att jag inte vågade fråga dem. Efter ett dygn fick jag träffande en jourläkare som jag fick väldigt mycket förtroende för (hon var den första som meddelade mig om att jag kunde få mat och när mattiderna var) och hon ville sätta mig på ett antipsykotiskt läkemedel då hon sade att det skulle hjälpa mot dissociationerna (som jag fortfarande inte visste var dissociationer, eftersom att ingen hade informerat mig om vad det var jag upplevde). Jag var väldigt orolig för biverkningar – speciellt för att gå upp i vikt då jag har ätstörningar – så jag bad om något utan viktuppgång som vanlig biverkning. Läkaren satte in Abilify och lovordade det läkemedlet – sade att det var så gott som fritt från biverkningar och sade att jag skulle börja med det dagen därpå.

Nästa morgon kom sjuksköterskan in och delade läkemedlet. Jag sade till henne att jag var orolig för biverkningar och bad henne titta till mig om någon timme. Hon sade att hon skulle komma in. Efter ungefär en halvtimme efter att jag tagit tabletten fick jag feber och frös så att jag skakade. När sjuksköterskan kom in så försökte jag förmedla till henne att jag hade feber, men jag var såpass svag att jag bara kunde mumla fram ”jag har feber”. Hon verkade inte lyssna efter svaret för hon sade ”Okej.” Och gick bara därifrån. Jag somnade och sov till middagen, då jag gick upp för att få i mig någonting.

I matkön så tappade jag plötsligt hörseln och ramlade ihop på marken. Jag försökte säga till personalen som stod och delade ut maten att jag inte kunde höra något men de stod bara och stirrade på mig som om jag var helt galen. Efter ett tag kom en skötare och fick upp mig på fötter och jag kräktes över hela golvet. De tog mitt blodtryck och det var, vad jag i efterhand har förstått, farligt lågt. Jag kommer inte ihåg hela trycket, men jag minns att mitt undertryck låg på 17. Det skall optimalt vara på 80.

Jag fick en kanna saft för att höja mitt blodtryck och sedan lades jag ensam på mitt rum. Det här var en fredag och någon läkare kallades inte in med motivation att ”det finns ingen läkare här på helgen.”. Jag fick ligga där och bälga i mig saft. Jag kunde knappt gå och tog mig inte längre än till toaletten och ingen kom in och erbjöd mig någon mat. Dagen efter kom de och gav mig en ny Abilify och jag vägrade ta den. De sade att ”du kan väl testa?”. Ingen verkade ta i beaktning hur sjuk jag hade blivit.

Efter helgen hade jag blodtrycket hunnit bli tillräckligt stabilt för att jag skulle kunna gå uppe längre stunder. Jag blir då meddelad att jag kommer att bli utskriven eftersom att jag vägrar att ta mina mediciner. Jag försöker förklara situationen, brister i gråt och skriker i desperation att jag kommer att dö om de skriver ut mig. Det stod senare i mina journaler att jag försökte manipulera dem för att få stanna kvar på avdelningen. En sjuksköterska uppmanade mig att låtsas ta läkemedlet för att få stanna kvar. Jag försökte förklara för henne att jag var där för att få hjälp och inte bara för sakens skull. Jag blir erbjuden ett nytt antipsykotiskt läkemedel och blev hemskickad samma dag.

Jag försökte anmäla händelsen till IVO senare men de lade ned ärendet direkt då avdelningen skrivit i mina journaler att jag fått ”god omvårdnad.”. Jag blev sjuk i PTSD efter den här händelsen, men öppenvården diagnosticerade mig med borderline då jag uppfyllde fyra kriterier för det eftersom att jag hade börjat dissociera. Egentligen skall man uppfylla fem och det skall ha pågått en längre tid. Öppenvården har behandlat mig för borderlineproblematik två gånger och jag har kämpat i snart sju år för att få behandling för PTSD. De har kommit med allsköns bortförklaringar genom åren: de säger att jag har ”extra mycket borderline” (nu uppfyller jag förresten bara tre kriterier), ”autismproblematik”, att jag är ”mycket svårbehandlad”, ”omotiverad”, har ”bristande sjukdomsinsikt”. och att jag har ”komplex traumatisering men det är ingen riktig diagnos så det finns ingen behandling för det.”. I april 2020 avslutade de mig från öppenvården efter flera år av att vägra mig en traumabehandling, med motivationen att ”patienten är adekvat medicinerad.”. Den läkaren hade träffat mig en gång, för att skriva ett sjukintyg.

Detta, ihop med andra händelser inom slutenvården, har påverkat mig så svårt att jag i sex år har varit skräckslagen för både läkemedel och vårdpersonal.  Det här vet öppenvården om och jag har dragit på mig flera fysiska sjukdomstillstånd som inte är behandlade för att jag inte vågar söka vård. Jag fick en ny öppenvårdskontakt på en annan mottagning i början av det här året och de vill ändå inte ge mig en traumabehandling, utan väljer att gång på gång skicka mig på tio veckors DBT.

Hade jag valt att inte söka psykiatrisk vård så hade jag inte varit lika sjuk idag, varken psykiskt eller fysiskt.

En i familjen var väldigt deprimerad och sökte hjälp på den vuxenpsykiatriska mottagningen. Han hade suicidtankar och planerade att avsluta sitt liv. Väl på mottagningen fick han utskrivet antidepressiva läkemedel som med stor risk skulle få honom att må ännu sämre de första veckorna. Han började äta medicinen efter läkarens rekommendationer i hopp om att må bättre, men började må sämre pga den och en vecka senare fanns han inte längre kvar i livet. En sådan stor risk får inte tas när patienten redan mår så pass dåligt att det kan bli fara för dess liv att påbörja medicinering som får de att må ännu sämre. Läkaren som gett ut medicinen blev anmäld och avskedad.

Det står EIPS i min journal, trots att jag inte gjort utredning och min psykolog inte tycker det stämmer in. Detta medför såklart felbedömningar och förändrat bemötande. Jag får frågor som utgår från den stereotypa EIPS-personen, vilket i säg är fel, men också för att jag inte kan svara på merparten av dem. Jag har komplex PTSD och det finns nästan inga ja/nej svar. Så läkarna bedömer inte det jag faktiskt säger, utan vad de tolkar utifrån sin förutbestämda uppfattning av mig, utan att ens ha läst i min journal. Det är som att de säger åt mig vad jag ska tänka och känna, så det passar in i deras box. Resultatet blir att jag återigen står utan adekvat hjälp och tvingas till åter-traumatisering, gång på gång. Lösningen är egentligen enkel; lyssna.

När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.

Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.

Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.

När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.

Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.

Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.

Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.

Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.

Min första kontakt med psykiatrin skedde när jag var 10 år gammal, och sedan dess har jag haft mer eller mindre regelbunden kontakt. Jag fick diagnos på diagnos utan att någonsin känna att det täcker in alla problem jag faktiskt har i vardagen. Vid flera tillfällen tog jag upp frågan om ADHD på BUP, men det blev inget av det, varför vet jag inte. När jag som 18-åring tog upp det hos läkaren på vuxenpsykiatrin hade hon bestämt sig så fort hon hade hört att jag hade bra betyg i grundskolan. ”Bra betyg betyder att du inte har ADHD. Och om du hade ADHD så hade det synts på dig”. Jag bytte läkare. Men det var bara min kurator som tog mig på tillräckligt stort allvar för att sätta mig i kö för utredning.

Jag hann få sju diagnoser innan jag fick en ADHD-utredning och ADHD-diagnos som 19-åring. Det ska inte behöva ta nio år att få rätt hjälp.

Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest,  depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället.  Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt  problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.

Jag är arg på vården för att de förväntar sig exemplariskt uppförande av sina patienter, som om det inte är en del av sjukdomsbilden att vara lite skev.
Jag är arg på vården för att de säger att jag måste berätta, men när jag väl berättar något markerar de att jag sagt något fel.
Jag är arg på vården för att de säger att det inte finns några förbjudna tankar, men blir arga när jag delar med mig.
Jag är arg på vården för att de tar mina tankar som en personlig kränkning.
Jag är arg på vården för att de hamnar i försvarsställning och hävdar sig så fort jag yttrar att det känns hopplöst och att ingenting hjälper, jag som inte ens hade för avsikt att skylla på dem utan snarare skäms över att det är JAG som är hopplös.
Jag är arg på vården för att de svarar med taggarna utåt så fort jag inte orkar vara trevlig hela tiden.
Jag är arg på vården för att de ställer så höga krav på mig, som att jag är ensam ansvarig för hela min sjukdomsbild och eventuell förbättring. Jag vet inte hur man gör, jag har ingen utbildning i psykologi.
Jag är arg på vården för att de säger att allt blir bättre, men att samma vårdsystem glesar ut träffarna eftersom ”det inte verkar finnas behov av en vårdkontakt” när jag är så uppgiven och förtvivlad att jag inte kan berätta något.
Jag är arg på vården för att de kräver att jag ska vara motiverad till att bli bättre, när hela grejen är att jag har gett upp och bara vill dö.

Jag är arg på vården för att de tar allt som kritik. Om jag inte mår bättre upplever jag det som att de tror att jag anklagar dem. Det gör jag inte, om något anklagar jag dem för just denna attityd. Att det inte går att ha ett konstruktivt samtal utan att de hamnar i försvarsställning och påpekar min egen roll i det hela. Jag vet det, men jag är sjuk, du är anställd, hur kan det tyngsta ansvaret ligga på mig?

När vården ständigt är beredd att hugga tillbaka så fort jag yttrar något som inte är jättepositivt blir det ännu mer omöjligt att prata med dem. Jag upplever plötsligt ett krav att vara duktig och tillmötesgående för att hålla vårdpersonalen glad, men vem mår bättre av att ständigt behöva vara på sin vakt, väga sina ord på guldvåg och ta hänsyn till vårdpersonalens känslor när man har fullt upp med att överleva sina egna känslor?

Jag är arg på vården för att den inte verkar förstå vilket moment 22 patienter lätt hamnar i. Att jag inte kan berätta om mina jobbigaste tankar för de jag borde prata med, och vem ska jag då prata med? Att de förväntar sig att jag ska bli bättre, men att jag inte blir det om jag aldrig får prata om det som gör ondast. Är mina tankar verkligen så förbjudna? Är de så skadliga?

Ilskan rinner av och lämnar mig med uppgivenhet. Jag blir alltmer införstådd i att jag aldrig kommer få hjälp så länge jag har förbjudna tankar, och det är de förbjudna tankarna som gör att jag behöver hjälp. Jag skäms och får dåligt samvete för att jag sa till vårdpersonalen att allt känns hopplöst. Jag skäms för att jag gjorde hen irriterad. Förlåt för att jag inte reagerade som ni förväntade er. Förlåt för att jag är så svår att hjälpa. Förlåt för att jag tar upp en vårdplats när jag ändå är hopplöst omotiverad. Förlåt för att jag söker hjälp.

Jag vill bara ha någon som har skinn på näsan nog att lyssna på vad jag har att säga. Som inte blir kränkt och som inte tar illa upp. Som kan kontrollera sina egna känslor, åtminstone inför mig. Som står kvar genom raseriutbrott och ångestattacker. Jag vill bara ha någon som är beredd att ta emot alla mina förbjudna tankar.

När jag blev feldiagnostiserad med asperger av BUP så kände jag inte igen mig i diagnosen alls och jag sa det till överläkaren som satt diagnosen och hon sa bara “det är ett symptom på asperger att tro att man inte har asperger”. Så eftersom jag visste att jag inte hade asperger så, enligt henne, bevisade det bara ännu mera att jag hade asperger. Sen när jag försökte få dom att fatta att det var fel så fick jag höra bland annat att jag “har dålig sjukdomsinsikt” och dom sa hela tiden att allt var ett symptom på asperger. Var jag sen hela tiden så var det pga asperger, var jag alltid 5 min tidig så var det pga asperger, gillade jag inte att äta fisk så var det pga asperger, var jag deprimerad så var det pga asperger och så vidare. Det var totalt maktmissbruk och jag hade ingen makt alls och jag kunde inte skydda mig. Försökte jag säga emot så sa dom att det är inget fel med att ha asperger och betedde sig som att jag var i förnekelse på grund av skam och dom manipulerade och skuldbela mig.  Alla mina motargument ignorerades och jag hjärntvättades till att tro att jag hade en funktionsnedsättning jag inte hade, så dom gjorde mig sjuk i asperger genom att hjärntvätta mig så jag till slut fick asperger. Dom fick alla runt omkring mig att tro att jag hade asperger också och jag tvingades till och med börja i en specialklass emot min vilja.

Jag vet sanningen nu, även om ingen annan tror på mig, så vet jag att det var en feldiagnos. Feldiagnosen står fortfarande kvar i mina journaler även efter jag försökte bli av med den i flera år. Det är extremt traumatiskt för mig på grund av all trauma och lidande feldiagnosen orsakat mig. Läkare kan sätta diagnoser hur dom vill utan krav på att det ska vara korrekt eller behöva bevisa att det är sant eller behöva förhålla sig till några lagar eller riktlinjer alls, men det är nästan omöjligt för en patient att göra sig av med en feldiagnos. Dom kan verkligen göra vad dom vill emot ett utsatt barn och jag hade aldrig någon chans att skydda mig emot dom. Som patient så har man ingen makt att påverka sina diagnoser eller behandling eller någonting och när man säger att det är en feldiagnos så tror ingen på en för dom tror att läkare är som gudar som aldrig kan göra fel. Jag önskar allmänheten visste hur ond och oprofessionell psykiatrin är. Det är så mycket maktmissbruk inom psykiatrin och dom bryter mot alla lagar och riktlinjer som finns regelbundet och dom ljuder en rakt upp i  ansiktet hela tiden och dom håller aldrig vad dom lovar utan bara ljuger och manipulerar och man kan inte hålla dom till svars för det dom gör. Man är totalt maktlös.