Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Ingen på min sida

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?

Läs mer om: #Bältesläggning • #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Misshandel • #Överdos • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 27/5-2022

”Du har en pojkvän, du har ett bra liv”

När jag var 18år gammal för ca 13år sen) så tog jag en överdos för att begå självmord.

Men jag hamnade på sjukhuset, när jag låg på AVA och skulle bli bedömd av en läkare från psykiatrin så kom det en läkare som jag aldrig hade träffat ännu. Hen visade sig vara chefsöverläkare och jag var påverkad av min överdos när hon frågade mig när jag hade sagt att jag hade en pojkvän: ”Men du har en pojkvän, du har ett bra liv!” Sen så sa hen att jag inte behövde bli inlagd på psykiatrin utan att jag kunde skrivas ut direkt från AVA. Hen kände inte mig över huvud taget och mina vänner som jag hade då ville att jag skulle bli inlagd på psyk men det fick jag ju inte. Jag skrevs ut från AVA utan någon planering framåt eller kontakt med psykiatrin..

Läs mer om: #Bemötande • #Överdos • #Psykakuten • #Suicid Publicerad 31/1-2022

”Varför hoppar du inte”

har eips
Jag känner själv allt dåligt med vården kom när jag fick dignosen kan rabbla i timmar om allt dåligt som hänt i vården som jag tror är koplat till just att jag har eips men en specifick händelse är väl den gången min läkare sa att ” det fins massa tåg och broar varför hoppade du inte ” efter att jag taggit en överdos. Var dessutom väldigt tydlig med att det var icke självmords relaterat . Stog där och kände att jag borde gjort nåt värre …

Läs mer om: #Bemötande • #EIPS • #Överdos • #Slutenvård Publicerad 27/1-2022

Öppenvårdsläkaren räddade mitt liv

Jag har haft en svår anorexia under mer än hälften av mitt liv. Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt och åkte in och ur från sjukhuset antingen via psykiatrin eller direkt från somatikem efter suicidförsök. Varje försök efterföljdes av en bedömning av en psykiatriker, majoriteten av gångerna fick jag åka hem så fort jag var färdigbehandlad somatiska. Precis som jag ville, då kunde jag komma hem och samla ork till nästa suicidförsök. Hoppas att det lilla motivation till behandling som jag hade inte skulle ta över och göra att jag en stund efter intox skulle ringa 112.

Så kom dagen jag bestämt mig att återigen försöka suicidera, denna gången var det en orolig vän som ringde 112 när jag inte svarade. Hamnade på IVA efter ett hjärtstopp och låg i respirator i flera dygn, allt tydde på kraftig hjärnskada och oklarhet om jag ens skulle vakna upp igen. Det gjorde jag med en dubbelsidig pneumoni, efter en lång behandling med iv antibiotika skulle en psykiatriker återigen bedöma mitt mående, hade då haft vak i två veckor. Jag skyllde återigen på ångest och att intoxen bara var ett sätt att lindra den. Läkaren, som jag träffat tidigare säger då ”Vi tror att vi vet att du tar intoxer i suicidsyfte, men vi har ingen möjlighet att behandla både din depression och din anorexia, så säger di att du inte är suicidal så låter jag dig åka hem igen”. Dagen efter detta så körde min läkare i öppenvården mig direkt till en avdelning i sin egen bil och efter att hon skällt ut läkaren som skrev ut mig dagen innan så la hon in mig på lpt. Kan idag se hur hennes agerande räddade mitt liv.

Jag är henne alltid tacksam

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Överdos • #Psykakuten • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 20/1-2022

Hemskickad ”naken” och utelåst

Då jag efter en av mina överdoser + självskador blev hämtad av ambulansen vart jag duschad och invirad i handdukar och körd till sjukhuset utan telefon, nycklar eller skor på fötterna. ID-kortet hade de dock tagit med. Väl på sjukhuset vart jag iklädd deras plastiga one-size engångskläder och under hot om vårdintyg rullad ner till psykakuten i rullstol för bedömning. Väl där gjorde de bedömningen att allt var som det skulle med mig (!?) och ringde efter en taxi som skjutsade hem mig. Vårdpersonalen ringde dock aldrig någon av mina anhöriga och informerade dem om att jag skulle bli hemskickad så de utgick ju från att jag fortfarande var kvar på sjukhuset. Jag var ännu inte helt klar i huvudet så jag var inte förmögen att själv inse behovet av be dem om detta. Väl hemma vart jag dessvärre utelåst. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga ringa på någon granne i och med hur jag såg ut; Bandagerad arm, alldeles för stora sjukhuskläder, fett och trassligt hår och barfota (det var som tur var sommar). Eftersom jag dessutom hade mens hade jag naturligtvis också blött igenom då jag inte hade några underkläder. Jag satt därav och väntade i trapphuset i flera timmar tills jag kunde tänka klart och var stadig nog på benen att kunna ta mig till en kompis två hus bort för att ringa min sambo. Det visade sig då att det var där han befann sig. Att bli behandlad på detta vis av vården var oerhört förnedrande och eftersom jag var redan i sårbart skick innan jag kom till akuten var det ju inte som att jag kände mig desto mer värd och motiverad att leva efter att ha varit där och blivit behandlad på detta vis. Som tur var agerade jag inte ånyo på några självmordstankar utan såg till att få kontakt med min sambo. Jag skrev till patientnämnden om detta i efterhand men fick till svar från chefen för slutenpsykiatrin att hon inte var i stånd att kunna ifrågasätta sin personal då de besatt den högre medicinska kompetensen och de hade ju knappast skrivit något som hon kunde anmärka på i sina journalanteckningar. Min historia som dessutom kunde intygas av mina anhöriga vägde alltså ingenting. Hon beklagade bara hur jag hade upplevt min vistelse där och att hon hoppas att jag ska känna mig trygg med att söka mig vård där igen i framtiden.

Läs mer om: #Bemötande • #Överdos • #Psykakuten • #Självskadebeteende Publicerad 15/10-2021

”Hej jag har droger, säg vilka du vill ha”

Jag ligger övervakad på en så kallad suicidpreventionsplats, för patienter som skadar sig och/ eller är självmordsbenägna. Samtidigt som jag läggs in på avdelningen, läggs en narkoman in, bland alla oss andra, då det tydligen inte fanns platser på avdelningen för missbrukare.
Han får gå runt bland oss helt oövervakat på avdelningen, och har med sig droger som han vid ett tillfälle tar en överdos av. När han kommer fram till mig så säger han: ”Hej! Jag har droger, säg vilka du vill ha.” Därefter pratar han vitt och brett om alla brott han begått och att han suttit inne för dråp. Därför skrämmer han livet ur både mig och en medpatient.
Jag skriver till cheferna för avdelningen och anmäler även händelsen till IVO. Cheferna tycker ”att det vore bra att ha en särskild beroende-akutenhet, men politikerna prioriterar inte detta just nu.” Och ”Det är väldigt intressant att få höra patienternas erfarenheter.”
Det handlar alltså om pengar, och att pengar för att skydda icke drogmissbrukare, som är psykiskt sjuka, inte är lika viktigt. Vad hade hänt om jag tagit emot drogerna? Och blivit missbrukare, eller psykotisk? Vad hade de sagt då?
IVO tyckte inte att en vårdskada skett, då ”hen mest blev rädd”. Vad hade krävts för att det hade blivit en vårdskada? Att jag, som också har en psykosdiagnos, hade tagit emot drogerna om jag varit i ett psykotiskt tillstånd? Hur kan man vilja riskera detta?

Läs mer om: #Överdos • #Psykossjukdomar • #Självskadebeteende Publicerad 11/10-2021

”Barn tycker om att experimentera”

När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.

Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.

Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.

När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.

Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.

Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.

Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.

Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.

Läs mer om: #Ångest • #Autismspektrumtillstånd • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #HBTQ • #Journalföring • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Överdos • #Psykakuten • #SexuellaTrauman • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 8/10-2021

Får än idag ångest av vistelser på IVA

Jag hade vårdats på en avdelning på psykiatrin i en länge tid tillbaka och tog en överdos på en av mina permissioner. Jag skickades till akuten och blev tagen som intoxlarm och folk sprang överallt för att hjälpa mig. Jag grät och var ledsen och ville inte ha hjälpen. Tillslut tog de upp mig på intensiven där läkaren sa att jag skulle dricka laxerande men när jag vägrade det sa hon att hon skulle gå och läsa i min journal för att se vad de skulle göra. Fem minuter senare kom hon tillbaka och det första hon sa vad ”sluta Datta med henne, hon vill bara ha uppmärksamhet och hon vill hamna här och bli omhändertagen av oss” jag grät och skrek. Försökte dra ut infarterna och gå. Sjuksköterskan (stor tung man) tryckte ner mig i sängen och la sig över mig för att hålla fast mig. Jag låg och grät och skrek att jag ville ringa min mamma innan de gav mig propofol och jag somnade. Personalen från psykiatrin reagerade starkt på läkarens bemötande och ville hjälpa mig att anmäla. Men anmälan togs aldrig emot. Istället fick jag veta att den här läkaren ville träffa mig och prata. Grejen var bara att när väl mötet kom hade hon fått veta att jag ville prata. Jag fick i alla fall fram frågan om varför hon sa och gjorde som hon gjorde. Då svarade hon långt om att ”jag blev rädd du skulle slå mig och jag har pratat med andra kollegor på jobbet som är rädda för att gå till jobbet ibland för att du ska vara där och de ska behöva rädda dig mot din vilja. ” hon la över ansvaret på mig. Det var jag som var fel. Det var jag som gjort fel. Jag har aldrig i hela mitt liv slagit en personal under dessa 10 år inom vården. Anmälan blev inte av. Och jag får fortfarande ont i magen och ångest och Flashbacks av mina vistelser på IVA

Läs mer om: #Ångest • #Mediciner • #Överdos • #Tvångsvård Publicerad 30/9-2021

Överläkaren lyssnade inte

Jag lades in över nyårshelgen för suicidprevention. Hela min vård var kaos efter att ha blivit utkastad från en ätstörningsbehandling strax innan jul och ingen annan plan fanns, ingen fungerande kontakt. När jag fick träffa överläkaren efter helgen fick jag ett iskallt bemötande. Jag försökte börja förklara att allt kändes hopplöst, att det inte fanns någon plan. Jag blev bryskt avbruten med ett ”Jag tänker inte gå in i det där”. Hen informerade bara att jag skulle skrivas ut omedelbart. Jag fick inga frågor om suicidplaner. Jag packade min väska, gick ut från avdelningen direkt in på apoteket och tog en kraftig överdos med paracetamol. Jag låg sedan flera dygn på medicinsk avdelning med förhöjda levervärden.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #MellanStolarna • #Överdos • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 9/7-2021

Bristfällig suicidriskbedömning

När jag låg på en medicinsk avdelning efter ett suicidförsök kom en psykiatriker och gjorde bedömningen att jag inte var akut suicidal och kunde åka hem när jag var medicinskt färdigbehandlad. När mina närstående och min öppenvårdskontakt fick reda på det blev de oroliga och gjorde en plan för att möta upp mig hemma och sedan köra mig till psykakuten eller låta öppenvårdsläkaren skriva vårdintyg. Istället fick de personalen att köra mig till psykakuten för att träffa en annan läkare för ny bedömning. Då skrevs vårdintyg. Jag minns inte särskilt mycket av det här. Jag hade legat medvetslös och var fortfarande ganska borta av intoxen, så samtalet med den psykiatrikern mindes jag knappt alls dagen efter. Men ändå gjorde han bedömningen att jag inte längre var suicidal och kunde åka hem.

Läs mer om: #Bemötande • #Överdos • #Suicid Publicerad 25/5-2021