Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Bältad i 28 timmar

jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.

vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)

då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.

permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.

Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.

vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?

bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.

Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.

Läs mer om: #Ångest • #Bältesläggning • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Misshandel • #Överdos • #Psykossjukdomar • #PTSD • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 1/3-2023

Framgångsrik ätstörningsbehandling

Jag drabbades av en ätstörning när jag var 17 år i samband med att det skakade ordentligt i några av mina viktigaste kompisrelationer. Min familj tog detta tidigt på allvar, och därför sökte jag hjälp innan det hade hunnit bli riktigt allvarligt. Jag ringde ett samtal till vuxenpsykiatrin (hade då hunnit fylla 18 år) och fick komma och träffa både psykolog och fysioterapeut utan krav på någon remiss eller så. Det första psykologen sa till mig var: Här kommer vi inte hålla på och väga dig eller så, vi kommer bara prata om hur du mår psykiskt. Och så blev det verkligen. Hos fysioterapeuten fick jag arbeta med min kroppsuppfattning, t ex stå framför en spegel tillsammans med henne och titta på olika delar av min kropp på ett sätt som kändes tryggt. Även massage och att jag fick rita teckningar som illustrerade min kroppsuppfattning ingick i behandlingen. Hela behandlingen, både hos psykolog och fysioterapeut byggde på att jag själv verkligen ville ta emot hjälp och bli frisk, och att jag tog ansvar för att göra min del. Detta var behandlarna tydliga med från start, och det fick mig att känna mig som en viktig ”medspelare” och känna stolthet inför dem när jag successivt gick upp i vikt. Idag har jag en sund, normalviktig och vältränad kropp och en frisk kroppsuppfattning. Jag har gått upp i vikt i samband med två graviditeter, och kunnat gå ner mina extrakilon utan att triggas eller återfalla i ätstörningsproblematiken. Jag vill dela min upplevelse som ett föredöme för hur en framgångsrik ätstörningsbehandling kan se ut.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 22/1-2023

Kampen fortsätter tack vare psykolog

Jag är extremt högfungerande har jag fått veta efter utredning (2020) och nu(2023) en extra utredning för psykologen jag har nu tycker att psykiatrin gjort fel, ett himla tjabbel… iallafall, jag blir arg bland folk, jag skriker fula och otrevliga ord, jag knuffar mig fram och blir allmänt jobbig. Och jag vet själv, det är inte jag, egentligen. Brände ut mig på jobbet väldigt fort och fick sluta, har sen studerat konst och det hat varit en fröjd, men nu är det ju att hitta ett jobb, och jag vet inte vad jag klarar av ens. En väldigt osäker situation. Jobbigt. Press från allmänheten om jobb, pengar, sociala saker jag blir tokig. Låser in mig och släcker ofta ner innan lunch för jag vill inte veta av nånting mer. Ilskan kommer ofta från ingenting alls, mina tårar likadant, starka och snabba ändringar gör att jag känner mig osäker. På mig själv, vem jag är, vad håller jag ens på med, jag vet inte längre. Jag har för tillfället rätt hjälp tacka fan för det… så det går år rätt håll men i flera år, tror från 12 till 20år som jag kände att nått inte stämmer med mig, nått är fel. Det känns fel. Vrider och vänder mig , massa ångest och grejer… Allt blir tillslut för mycket. Därav, jag gick in i väggen och slutade jobba för det funkade inte…
Många sa att jag va biolplär. Men jag har gjort min läsning och det är inte samma grejer, dom kan gå hand i hand vissa gånger ja. Men jag är säker på att jag bara har adhd. Men alla jag träffat säger ”adhd, skojar du?” Dim tror mig aldrig för jag är så pass högfungerande att det märks aldrig, men jag kämpar och kämpar och kämpar och fan jag vet snart inte hur jag ska orka… tur jag har rn bra psykolog som förstår mig nu. Hade varit sämre utan den.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 21/1-2023

Ändrade uppgifter i journaler

Jag har fått uppgifter i min journal ändrat, pga Öppna Anteckningar.

öppna anteckningar kan ändras vid senare tidpunkt, då de är Pågående och Ändringsbara.

vad innebär detta?

• journalens medecindoseringar Kan ändras Godtyckligt av personal. med svåra konsekvenser som följd för patient.

• vård av person Kan ändras i historiken, via att Ändra i Öppen Anteckning. Gud vet vad mer som kan bli bizarrt fel, om journalen inte är statisk. FLEXIBLA JOURNALER ÄR GALET!!!!!!!!!!

vittnesbörd ;
I min journal står inskrivet att jag fått psykoterapi under 4-5 år. detta är osant. har aldrig fått terapi.

jag har vatt pat inom psyk under 22 år, och ej fått talterapi under denna tid.

jag frågade ansvarig psykiatriker på närpsykiatrin.

jag frågade om jag inte kunde få terapi å prata?

– men du får ju terapi!…
Psykofarmaka terapi. sade han.

(nerdrogad & inkapaciterad)

när jag tidigare frågade min fd kp (inom landstinget) om ja inte kunde få terapi, svarade hon ;

– jaa, (lite dröjande) psykiatrin har diskuterat dig, och kommit fram till att det skulle inte Gagna dig med terapi…

tack närpsykiatri. för ingenting.

…när de kör cancelkultur mot dig inom psykiatrin, och vänder dig ryggen…

Läs mer om: #Journalföring • #Vuxenpsykiatri Publicerad 17/1-2023

Kräver att IVO utreder

(en ivo anmälan jag gjort)

skickade in detta som tips till ivo

• Psykiatriker vidareförmedlar ej någon psykologhjälp till mig

jag har Sorg, min syster gick bort 2021 på våren och Nu har min kusin blivit Knivmördad!!! (det har psyk negligerat i FEM veckor nu!!!)

OCH MIN PSYKIATRIKER BLOCKERAR MIG FRÅN ATT FÅ PSYKOLOG HJÄLP!!!
vafan ere här? Ska det va såhär???

jag har meddelat Ivo och psykiatrin att jag mått så dåligt i min obehandlade sorg, jag ofta varit nära självmord.

detta negligerades av psykiatriker och psykiatrin, de Förväntar sig väl Mindre problem när jag väl dött av Deras inaktivitet och ignorans till sorgen och min situation, och även min situation under LPT/ÖPT’t.

jag är sönderstressad, spyr på mornarna och ibland övrig tid, av stressen och pressen av min situation under LPT/ÖPT’t.

och att Polisen kan, via vårdintyg, Gripa mig 24/7 och utföra Gestapometoder åt psykiatrin.

DET ÄR ÅT HELVETE!!!!

IVO! Ni ska ta ert jävla Ansvar som tillsynsmyndighet! och Aktivera HSAN i detta! anser jag.

jävlar!

GÖR NÅT!!!!

På en psykiatrisk avdelning ;

• 17e oktober.
Jag har diabetes typ 2, jag var törstig, det var som klister i munnen under bältningen, de gav mig 1/2 glas vatten via sugrör under bältningen.

• 17e oktober, fyra injektioner, trillafon och stesolid på rummet först, jag var helt lugn, men sade att jag motsatte mig Injektionerna för injektionerna KRÄNKER min intergritet, och ändrar mitt medvetande!

efter de två initiala injektionerna satte jag mig i korridoren utanför kontoret, i protest, och lyssnade på min playlist ” Psykiatri ”
kontorets dörr var stängd.
de kom ut från kontoret, 5-6 st, och sade

– Du Ska Bältas!

jag tvingades in i en påföljande bältning.

under bältningen skadade de eventuellt min njure genom negligans till de Akutabehov jag hade av att få urinera

under bältningen tvingades jag ligga bältad Fyra timmars bältning.

från 16:00 till 20:00 (ca) och under dessa timmar så var jag TVÅ TIMMAR PISSNÖDIG 18:00-20:00 (ca)

JAG FÖRSÖKTE PISSA NER MIG, I SKRÄCKEN ÖVER DIALYS, MEN BÄLTNINGEN ÖVER MAGEN GJORDE MIG BAJSNÖDIG OCH ALLT LÅSTE SIG – jag har liten blåsa pga diabetesen, så jag urinerar ofta

när jag inte är bältad dvs…

vet ni hur farligt det är för njurarna när urinen går upp till njurarna igen, när man TVINGAS undvika urinera???!

dagarna därefter hade jag mörkfärgad urin och värk i njuren.
påföljande dagar drack jag en hel del vatten för att skölja rent njurarna, i rädsla för eventuell dialyskonsekvens,

under bältningen fick ja lös min vänstra arm i den svåra förtvivlan över att va pissnödig, (jag fruktade dialys)

då tröck de ner armen och sade sinsemellan ;

– olansapinet, det kommer komplettera trillafonet bra! (trillafonet de tidigare injicerat)

och Injicerade Olanzapine (zyprexa) och accutard i höften (medans jag var bältad)

jag var bältad konstant under de fyra timmarna, och en sköterska jag nån dag senare kommenterade detta till, påstod att de inte alls injicerat olanzapine

så hade jag det efter injiceringarna, och under bältningen

jag hade ett helvete i bältningen

höften var svullen i 3 dar, värkandes, efter injiceringarna och jag har mått väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt efter deras ”Sk” vård.

SKA INT NÅN HÅLLAS ANSVARIG FÖR DETTA????!

2/2

• 18e oktober
dagen efter Utökade de plågorna med en Extra injektion trillafon, vilket de tvingade mig att acceptera

en till injektion i raden av de Oändliga Injektionerna – de mentala våldtäkterna

fem injektioner allt som allt, under inläggningen.
och en eventuellt skadad njure under fyra timmars lidande – Helt utan orsak!!!

jag känner mig som en aushwitz fånge som TVINGAS LYDA!!! under LPT/ÖPT’t, och psykiatrin initierar detta!

jag gjorde en anmälan till ansvarig psykiatriker på den 17e eller 18e oktober, så psykiatrin måste väl ha börjat utreda missförhållanderna då?, IVO reglerna vet jag om.

meddela mig om utredning är igång?

förövrigt så jag har överklagat domen från förvaltningsrätten till kammarrätten, för kravet på sveda och värk negligerades i förvaltningsdomstolen.

50.000kr/ injektion i skadestånd och 100.000kr i sveda och värk för bältningen och dialysrisken, totalt 350.000kr.

detta som hänt, vill jag Kräva att IVO utreder!

Läs mer om: #Bältesläggning • #Maktmissbruk • #Slutenvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 17/1-2023

Lurad – Att bli bestulen på livet

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Depression • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #MellanStolarna • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 3/1-2023

Inte allvarligt nog för att få hjälp

jag började skära mig själv när jag var 11 år, det var inte något som blödde eller lämnade märken så de jag pratade med om det brydde sig inte om det. det började dock bara bli värre och oftare med tiden. när jag var 13 började jag skära mig djupare och dagligen, bup började då ta det på lite mer allvar, men fortfarande inte så mycket. det var ju fortfarande inte ”illa nog”. jag lyckas sluta skada mig i 2 år (utan någon hjälp av psykiatrin, enbart pga min partner) och blir i princip kickad från bup. men får ett återfall i det våren 2021. försöker ta upp det hos bup men allt min psykolog säger är att jag har klarat av att sluta själv tidigare så kan jag göra det själv igen. fortsätter skära mig och såren blir bara djupare och djupare för att jag vill att det är ”allvarligt nog” för att bup ska hjälpa mig men det hjälper inte. oavsett vad som händer, även fast jag behöver åka till akuten så var det inte tillräckligt. om min psykolog bara hade velat hjälpa mig första gången jag bad om hjälp så hade det inte gått såhär långt som det har nu. behöver medicinsk vård för mina sår varje gång nu.

blev flyttad till vuxen psykiatrin och fick ingen hjälp där innan jag berättade att jag behövt sy pga självskadandet. då helt plötsligt så vill läkaren jag träffar att jag ska träffa någon som kan hjälpa mig. får träffa någon från psykiatriska teamet och jag känner mig hoppfull om att få hjälp. får veta efter badutredningen att det är väntetid till att få träffa någon som kan hjälpa mig men att de inte vet hur länge. det kan vara mellan någon månad till över ett år. i nuläget är jag helt slut, jag vet inte om jag kan vänta så länge. självskadebeteendet blir bara värre och är rädd att det ska gå riktigt illa snart men har inte möjlighet att fixa detta själv.

Läs mer om: #Ångest • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 3/1-2023

Psykiatrin lägger allt ansvar på anhöriga

Min son har sedan 12-års ålder lidit av psykisk ohälsa. Jag har kämpat i många år för min son. Både med BUP och vuxenpsykiatrin. Orken efter 15 års kamp börjar ta slut. Men vem tar hand om min son när jag själv kanske blir sjuk. Vi anhöriga vårdar utan att ha utbildning, utan stöd och rätt kunskap. Psykiatrin lämnar över det till anhöriga som själv riskerar att bli sjuka.

Läs mer om: #AnhörigaVittnar • #Barnpsykiatri • #MellanStolarna • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 30/12-2022

Inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare

Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 21/12-2022

Var är medmänskligheten?

Jag är inlagd och mår mycket dåligt. Jag har stark ångest, depression och och har inte sovit på flera veckor. Jag har svårt att äta och har gått ner mycket i vikt pga mitt tillstånd. Anhöriga kör mig till akutpsykiatrin för att jag ska få hjälp. Jag är inte förmögen att själv ta de kontakterna eller besluten.

Jag blir inskriven och förpassas till ett eget rum där jag vistas utan att gå ut. Jag kan inte. Jag vill inte för jag mår så dåligt. Jag är så rädd för min ångest, hur den greppar tag i mig och det enda jag kan göra är att ligga still i sängen.

Olika personal kommer in i rummet med många timmars mellanrum och ger mig medicin. Det är det enda. En morgon vaknar jag tidigt och timmarna går. Jag är oförmögen att flytta mig ur sängen. Jag glöms bort. Ingen kollar till mig. De missar att påminna mig om att det är lunch. Jag missar den och blir utan mat. Timmarna går. Det blir kväll och de kommer med medicin. Något att sova på misstänker jag att det är. Ingen talar ens om för mig vad jag får, men jag är så dålig att jag inte ens bryr mig. De hade kunnat ge mig vad som helst.

Det blir natt och morgon igen. Jag ligger där på rummet ensam och plötsligt kommer en läkare in. Han ställer frågor. Minns inte vad han frågar. Tror det är frågor om hur jag mår, men hans attityd och sätt gör mig extremt obekväm. Jag blir upprörd och säger att jag vill hem. Jag hoppar upp ur sängen och börjar klä på mig. Packar mina saker. Läkaren lämnar rummet och jag gör mig redo att fara hem i ett mycket upprört tillstånd.

Jag upplever personalen som väldigt ironisk och hånfull då de såg mig i detta tillstånd som var fullständig panik och upprördhet. En håller t o m upp dörren för mig , ler och säger att här kan du gå ut. Jag glömmer aldrig den stunden. En stund av fullständig utsatthet. Jag ville ju inte detta innerst inne. Jag var bara så sjuk och rädd och ångestfylld. Jag reagerade på ett sätt som hörde till mitt tillstånd. Min sjukdom. Såg inte utbildad, erfaren personal detta? Varför behandlade de mig så här har jag tänkt efteråt. Vad får dem att vilja se en människa som redan är utsatt och sjuk brytas ner ännu mer?

Jag kommer ut i sjukhusets lobby och ringer min man i panik. Han måste hämta mig. Jag vill hem. Jag kan inte var kvar här. Orsaken vet jag inte. Men denna läkare utlöste något i mig. Jag har full panik och ångest. Jag vill bara hem fast jag vet att jag är dålig och jag vet att jag kommer att må lika dåligt då jag kommer hem. Men just nu är min man och mitt hem min trygga punkt. Dit vill jag till varje pris. Allt detta hörde till min depression, min ångest, mitt psykiska tillstånd just då. Det fanns ingen logik i att jag ville hem. Det var inte mitt eget bästa. Det borde de inom psykiatrin ha hjälpt mig att förstå istället för att hålla upp dörren och leende visa mig ut.

I sjukhusets långa korridor känner jag på mig att någon från avdelningen följer efter och har koll på vart jag går. Varför gör man så? Är det inte bättre att redan på avdelningen ha lugnat ner mig och bara funnits där. Varför utsätta patienter med svåra psykiatriska tillstånd för ”experiment” av denna sort? Liksom se hur lång hon tar sig i mitt fall. Jag fick veta efteråt då vi samtalade med läkaren innan utskrivningen att det var någon som följt efter. Fick också en fråga vad jag ”tänkte” när jag satt där i lobbyn vid fönstret och inte tog mig någonstans.

Jag är alltså helt oförmögen att ta egna beslut och kan inte ens läsa av en busstidtabell för att ta mig iväg så jag blir sittandes i lobbyn medan min man och mina anhöriga är oroliga där hemma av vad som händer. Jag börjar gå tillbaka till avdelningen. Knackar på och blir insläppt. Ingen bemöter mig nämnvärt. Jag får bara sitta i deras sällskapsrum i timmar i väntan på skjuts hem. Jag säger till en av personalen att det kanske vore bäst om jag stannade kvar ändå men får ett snäsigt svar: Ditt rum är redan städat och väntar på ny patient.

Jag har inte ätit, inte druckit. Jag är helt trasig som människa. Ångesten är enorm och jag är så rädd och utsatt. Ingen frågar hur jag mår. Ingen kommer ens med ett glas vatten. De ser liksom bara rakt igenom mig. Ignorerar mig. Min man kommer efter några timmar (vi bor på annan ort) Vi får efter en stunds väntan prata med läkaren och ingen nämner något om det som hänt för honom. De justerar bara min medicin och skriver ut mig.

Jag vet att vårdas man i icke slutenvård som fallet var då så har personalen kanske ”rätt” att göra så här. Enligt lagar och regler har de väl inte gjort fel då patienten är fri att lämna på eget beslut till skillnad från slutenvården.

Förstår bara inte var empatin, förståelsen och medmänskligheten finns då man arbetar med svårt sjuka människor som jag var i detta fall. Som sagt det var utbildad personal inom psykiatri som behandlade mig så här.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Psykakuten • #Slutenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 21/12-2022