Läkare på akutmottagningen antecknade i journalen att det stödet jag hade från familj var olyckligt och att jag hade tydliga tecken på osjälvständigt personlighetssyndrom. Jag hade familj som satt vak på grund av grova självmordstankar och hade redan utretts för personlighetssyndrom utan att få en diagnos

Läkaren på akutmottagningen antecknade i journalen att mitt beteende såg lite spelat ut.

Jag har haft en ätstörning under många år. Varit inlagd på en rad olika ställen däribland bup och vuxenpsyk. Det finns mycket jag har att säga men nu tänkte jag berätta om min erfarenhet av just vuxenpsyk. Jag hamnade på vuxen första gången precis när jag fyllt arton då jag var inlagd på bup men behövde flyttas över. Jag hade träffat läkarna på vuxen psyk redan innan där det förklarat att det skulle skriva ut mig nästa direkt när jag kom dit oavsett vad. Jag hade i den här perioden varit inlagd på bup i nästan 16 månader i sträck och knappt varit hemma på permissioner. Sagt som gjort, när jag kom till vuxen psykatrin blev jag utskriven efter 5 dagar, detta trots att jag var sjukare än någonsin i min ätstörning och mitt fysiska tillstånd var riktigt illa. Även läkarna på psyk tyckte jag skulle åka till akuten för de var oroliga men ändå skrev de av lpt och skickade hem mig o sa att det var ”mitt val”. Ca 1 vecka senare hamnade jag på sjukhus och var nära på att dö fler tal gånger. Efter en längre vårdperiod inom somatiken flyttades jag åter över till vuxen psyk. Där hade det bestämt att så fort jag nått ett visst bmi skulle tvångsvården avskrivas och jag skrivas ut. Så helt plötsligt en dag kom läkarna och sa att jag skulle skrivas ut helt utan förvarning. Jag hade fortfarande en sond och sondades dagligen för att få i mig tillräckligt samt att jag dagen innan inte ens hade fått gå ut i rullstol på promenad med personal. Men nu hade jag alltså nått en vikt och sonden drogs och jag skulle stå på helt egna ben. Jag hade ingen vårdkontakt utanför avdelningen vid den här tiden, ingen hade pratat med varken mig eller mina föräldrar om plan framåt. Det hade på inga sätt ens tänkt på en plan framåt. Jag skickades hem. Jag var livrädd. Min omgivning var livrädda. Nånstans i det här bestämde jag mig iallafall att lyckas hålla mig hemma till jul. Lyckades tjata till mig en behandling i öppenvården på ätstörningskliniken och klarade mig precis. Men det jag fortfarande tänker på är hur det hade gått om jag inte hittat den där motivationen? För hade jag fallit igen, vet ingen om jag hade överlevt. Det är ett mirakel att jag klarade det trots vuxen psyk. Jag tycker fortfarande att det är helt sjukt att det kunde skriva ut mig utan minsta lilla plan. Jag hade fortfarande begränsad rörlighet i vardagen pga en sliten kropp, jag var beroende av en sond, jag hade ingen vårdkontakt eller uppföljande, men ändå togs beslutet? Det enda som spelade roll var alltså vikten. Det gör mig arg att det är såhär en del vård ser på ätstörningar. Att det är en viktsjukdom. Jag och hela min omgivning kändes oss väldigt svikna. Vi blev lämnade helt utan något och för mig kändes det som om dem bara ville bli av med ett problem och slippa ansvaret. För vad som hände när jag skrevs ut var inte längre deras problem. Det är så otroligt skadligt hur psykiatrin och sjukvården i allmänhet ibland ser på ätstörningar. Det kan få förödande konsekvenser och det måste ske en förändring! Jag har så mycket mer jag vill skriva men det här får räcka för nu.

”Du är inte bipolär, du är autistisk. Vårdcentralen ska sköta dina mediciner och habilitering och kommun ska se till att du får praktisk hjälp.”

Två år senare, utan hjälp, återigen traumatiserad av ljugande vårdpersonal och kommun med interna samarbetsproblem.

Mår nu ännu sämre. Orkar inte anmäla, orkar inte skriva någon LÖF.

Jag berättade för bup om mina matproblem men jag fick svaret du vet inte hur det känns att ha en ätstörning. Jag önskade att de hjälpte mig innan de var försent efter en månad började jag gå ner i vikt och bup sa det är bara trams det du håller på med några månader senare blev jag inlagd för svår anorexi med sondmatning.

Delade om ett sexuellt övergrepp jag varit med om som barn. Min behandlare svarade då att ”nej men det är inget övergrepp, det är normalt att barn leker så med varandra och utforskar varandras kroppar”.

När jag var 12 år försökte jag ta överdos på över 200 tabletter jag åkte ambulans till sjukhuset de sa att det var ett mirakel att jag överlevde. nästa dag fick jag föras till bup akuten, där tyckte dom att jag inte mådde tillräckligt dåligt. jag var inlagd där i 4 dagar mina ben gav upp på grund av överdosen men dom sket i det och lät mig krypa dit jag skulle jag försökte ta mitt liv inne på bup akuten personalen såg men dom brydde sig inte, jag grät och skrek de sket i mig de tyckte att jag bara ville få uppmärksamhet så dom skrev ut mig istället.

Jag var inlagd med lpt och hade läkarsamtal, läkaren sa att han skulle skriva ut mig. Jag var ärlig och sa vad jag hade för planer (åka till järnvägen). Läkaren sa att det var mitt val och skrev såklart ut mig. Tog kanske 1 – 1,5 timme från det jag var utskriven tills polisen kom tillbaka till akuten med mig. Jag berättade för polisen och dom var inte glada på läkaren.

Hade varit inlagd på en avdelning i över ett år och skadade mig väldigt ofta och fick sy när jag gick med på det. En gång hade jag blivit sövd och opererad efter en självskada och när jag sedan dagen efter träffar överläkaren på avdelningen så säger han ”du hade rispat dig igår..” för mig var det väldigt förminskande. För rispor behöver inte sys, absolut inte opereras. Mina tvångstankar blev galna av att höra han tyckte det var en rispa. Jag förstår om det är rispor att en kan behöva beskriva det så då. Men ja det var ingen rispa så att han sa så gjorde bara mitt mående efter värre. Värt att tillägga, läkaren var väldigt gammal

Jag har blivit uthängd i media med förtal och hörsägen. Traksserad, förföljd och avlyssnad. Mina bilder är hackade i min telefon. De som använt detta är en grupp av människor i min förra stad där jag bodde och blev mobbad av heöa grannskapet. Detta har jag inte blivit trodd på i den utsträckning det faktiskt gäller utan psykaitrin där jag går har istället använt detta material till sin fördel och gav mig LPT med tvångsinjektioner som påföljd. Den PTSD av detta som hänt och troligtvis fortfarande händer har förstört mitt liv för all framtid. Jag har inget förtroende för Sverige som land eller mänskligheten och def inte psykatrin.

Så att ha en psykaitrisk diagnos kan utnyttjas och användas och bli paranoida vanföreställningar tills den dag du evetuellt blir mördad av dina förföljare so m ju i deras värld enbart var paranoia. I bästa fall får du skador i form av PTSD för resten av livet. I värsta fall dör du. Att ha en diagnos kan utnyttjas och du står helt rättslös när så händer.