När jag var inlagd på sjukhus senast så hade jag fått en panikattack och låst in mig på toaletten men vågade tillslut ringa på larmet för att få hjälp att lugna ner mig,
Larmet ringde i 15 minuter och jag kunde höra personal prata om hur det inte vara någon fara då det ändå va jag och klaga på hur irriterande larmet var tills dem tillslut låste upp dörren.
Jag skämdes så mycket och är livrädd nu för att be om hjälp, tror alltid att personal kommer prata illa om mig eller tycka att jag stör.
Påtvingad viktminskningstabletter
På en akutavdelning blev jag lovad hjälp för min ätstörning.
Det jag fick var lappar med kalorier, utskällning för att jag hade ”fel” ätstörning när jag bad om stöd vid maten, påtjatad/ påtvingad viktminskningstabletter och fick höra på när min läkare sa att hon också varit ”tjock” som jag.
”Ni unga är så känsliga”
När jag blev inlagd på vuxenpsykiatrin för första gången bara nån vecka efter att jag fyllt 18 år berättade jag för läkaren om hur jag blivit utsatt för sexuella övergrepp ett flertal gånger av samma person på min skola.
Läkaren tittade bara på mig när jag satt där i soffan och grät och svara ”men du är fin du får sluta vara så känslig, ni unga är så känsliga nu, du får skaffa hårdare hud på näsan”.
Tog bort min diagnos för att förbättra sin statistik
Ätstörningskliniken säger att jag inte har någon diagnos alls, för att få bättre statistik. Övriga sjukvården säger fortfarande anorexi. Ätstörningskliniken blir arga för att jag ber om hjälp, ”du väger för mycket nu för att ha en ätstörning och vi tänker inte hjälpa dig mer”.
Läkaren väckte skam hos mig
Under autismutredning träffade jag som del av processen en läkare vars uppgift var att undersöka mig fysiskt(balans, hållning etc), max 30minuter. Hon avslutade med att säga ”du behöver inte oroa dig, du har absolut inte autism, jag har träffat många såna och du är ingenting som dem, du mår bara väldigt dåligt just nu”. För att förtydliga var jag inte orolig över diagnosen(som hon förresten hade fel i) eftersom jag till skillnad från henne inte tycker att det är något fel på autister, däremot väckte hon skamkänslor i mig och enorm sorg och oro för alla dem hon möter i sitt jobb.
”Kom tillbaka om hon mår dåligt”
När jag på min 14-års dag fick veta att jag hade diagnosen autism (efter utredning) så frågade mina föräldrar personalen vad som händer härnäst, typ om jag skulle få information om diagnos så sa personalen ”Nu händer inget, ni får komma tillbaka om hon mår dåligt”. Nu 7 år senare har jag svår depression, självskadebeteende, svår bulimi, ångest och mår skit.
Utredningarna är utformade efter män
Min första utredning gav endast subklinisk ADD. Alltså att alla kriterier för att kunna sätta en ADD diagnos inte var uppfyllda. Det blev en besvikelse, för jag kände ju på mig att jag var annorlunda. Någonting kändes fel. Ca. 1,5 år senare träffade jag en läkare i slutenvården som tyckte att det skulle göras en komplettering, eftersom – jag citerar – ”utredningarna är utformade efter män” (jag är kvinna).
Så en komplettering gjordes och jag fick diagnosen ADD. Så många bitar föll på plats, och det var början på att återfå en betydligt bättre livskvalitet. Jag önskar bara att jag hade fått diagnosen tidigare, och sluppit mycket lidande.
Elvanse utan diagnos
Jag får elvanse trots jag inte har varken adhd eller ADD. Ett tag sov jag nästan ingenting då de gav mig en dos på eftermiddagen men när vi tog bort den kunde jag sova bättre. Har sedan jag börjat ta den varit mycket piggare och vaken mer än innan jag tog den
”Jag är bara hon med EIPS”
Jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning efter två veckor på en avdelning. Hade aldrig i hela mitt liv varit där förut och jag kunde inte prata om hur jag kände eller mådde. Tidigare hade jag den som misstänkt diagnos i ett annat län och på BUP när jag sedan blev inlagd på ett nytt sjukhus mot min vilja valde de att sätta den diagnosen utan någon som helst utredning. Jag mådde dåligt och självskadade och ville dö men jag tror faktiskt inte jag har diagnosen såhär flera år senare. Att de satte den som diagnos har gjort att folk inte tar mig på allvar. Jag är bara ”hon med eips”. Idag går jag ändå i DBT och har bott på behandlingshem. Dbt har dock aldrig känts som det hjälpt mig och jag har försökt förmedla det till vården utan att de lyssnar.
Fick avmaskningsmedel mot anorexi
Var inlagd för anorexi på en låst psykiatrisk avd och fick någon vecka in på inläggningen äntligen kontakt med en sjuksköterska som under början av min vårdvistelse inte visat något som helst intresse för att knappt hälsa på mig vid arbetspassen.
När vi väl började prata kände jag att hon var engagerad i att både lyssna men också vilja stötta mig. Därav kände jag skyldighet att ta emot hjälpen. Vi kom in på diverse olika ämnen om livet och vad som kan ha orsakat mina besvär, ämnen jag själv fann intressanta… så jag deltog aktivt i samtalen.
Sedan föreslog hon att min viktnedgång (anorexi) och ångest kan ha orsakats av parasiter i kroppen. Jag, intresserad av alternativ medicin, fortsatte givetvis att lyssna.
Då erbjöd hon sig att ge mig avmaskningstabletter som hon köpt från hennes hemland. Jag kunde inte motstå erbjudandet då jag planerade att använda tabletterna i laxerande syfte. ”Tänk om jag tappar flera kilon av dessa?”
Avmaskningstabletterna sade hon sig ha i väskan på avdelningen. Rätt sagt gick hon och hämtade kartongen med tabletterna dagen efter som jag fick gömma i mitt patientskåp resten av inläggningen. Jag fick lova att inte berätta för någon för då skulle hon ”råka illa ut”.
Höll det hemligt i 3 månader tills jag valde berätta det för vården.
Än idag känner jag skuld ifall hon råkade ”illa ut”. För jag kände verkligen att hon menade väl. Och oron att jag skulle kunna få skäll om jag råkade hamnade på den avdelningen igen efter avvikelsen. Men hennes ”langning” av tabletter hon tagit med från ett annat land, som legat i hennes väska, var ju egentligen så långt ifrån avdelningens behandlingsmodell som man kunde komma, samt att det inte var en medicin som läkaren ordinerat. Så jag vet ju nånstans att det var fel.
Men skuld känner jag ändå för att jag deltog i samtalen och visade intresse för att använda tabletterna på ett ”ansvarsfullt sätt” som inte skulle äventyra hennes anställning. Trots att det var jag som var i underläge och inte borde ha erbjudits avmaskningsmedel över huvudtaget.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
