jag har under min sjukdomstid (i främst anorexi sen även annan psykisk ohälsa) aldrig velat ta emot medicinering, av olika anledningar. har många gånger behövt bli inlagd pga av svält, då har bältningar och sondningar skett. som man kanske förstår så var det väldigt jobbigt för mig. eftersom min situation var så pass illa så fortsatte alltid läkare, sjuksköterskor, skötare, mina föräldrar osv tjata på mig att ta emot medicin, främst ångestdämpande. en sjuksköterska som jobbade på den bup jag var på då hade själv berättat för mig att hon själv lidit av anorexi, man märkte att hon hade mer förståelse än många andra. det hon gjorde en morgon var att hon tog med sin egen medicin, exakt samma som jag hade ordinerat. hon hade med två glas vatten och sa att vi både skulle göra det samtidigt, tillsammans.

Då har man som anhörig upplevt att en autistisk kille på 18 år, under en ångestattack, blir nedbrottad av 4 väktare och bältad till en säng. Han ropade desperat på sin pappa men pappan fick inte komma in i rummet och lugna ner honom. Killen har aldrig varit våldsam och är världens snällaste. Allt han gjorde var att försöka tränga sig förbi de fyra vakterna som stod framför dörren.

Första gången jag blev lagd i bältessäng var traumatisk. Jag låg mitt i en korridor och kände mig utstirrad. Personalen spände fast mina ben, min midja och min vänstra hand men när de kom till min högra hand steg läkaren in. Istället för att spänna fast min hand så höll han den och gav mig tröst. Det är det finaste som hänt mig under alla hundratals tvångsåtgärder jag varit med om. Glömmer det aldrig.

Jag minns knappt detta själv, utan har fått det återberättat av min mamma som var med vid tillfället. Hon hade åkt in med mig till vuxenpsykiatrin, men jag hade fått panik när läkaren sagt att jag måste läggas in. Paniken grundade sig i en extremt dålig erfarenhet sen tidigare o trauman under vårdtiden. Så jag sprang ut från jour rummet, men min mamma som suttit i väntrummet hann stoppa mig innan jag hann öppna den låsta ytterdörren. Jag satt i ett hörn i entren o hyperventilerade. Mamma och en sköterska försökte prata lugnande med mig, något jag inte minns alls. Men läkaren tittade bara på, o sa: äh låt henne vara, hon svimmar snart.

Satt i måltid på dagvården. Kände att ångesten blev värre, frågade om jag fick gå ut. Ville inte påverka de andra patienterna. Personalen sa nej. Jag fick en panikångest och lämnade tillsist ändå. Hon sprang då efter mig och skrek. Jag sa att jag inte kunde andas. Hon skrek bara mer. Det blev bara värre.

Jag sökte mig till BUP som 11 åring. Min pappa var orolig för mitt mående under sommaren och tog mig till vårdcentralen för att få vägledning. Fick remiss till BUP och kallades dit efter några veckor. Kunde inte komma på de tider de gav (två stycken) så de sa att det uppenbarligen inte var så illa. I december samma år är jag 12 år gammal och försöker ta mitt liv. BUP tar mig på allvar då, dock så säger de att självmordsförsöket enbart var för uppmärksamhet. Vid första mötet med BUP i hemregion (var i en annan region när jag hamnade på sjukhus) får jag antidepressiva utskrivna. Kastas runt mellan olika personer från jourteamet, får ingen riktig samtalshjälp. Medicineringen trappar de bara upp mer och mer. Tillslut sitter jag som 13 åring på maxdos som ger mig milda symtom av serotonin syndrom. Jag tar upp det med mina föräldrar och läkare men de säger att jag bara vill sluta ta min medicin och att det inte är någon fara. Det är så otroligt obehagligt att varje dag genomlida serotonin syndrom (även fast det inte är grovt) så jag väljer att själv sluta ta min medicin. Gömmer för mina föräldrar att jag inte tar den och samlar alla tabletter på rummet. Får abstinens av att ha gått från 200mg till 0mg på en gång. Mår skit en stund men kände att det var värt det för att slippa ha skakningar, illamående, diarré, kallsvettning, etc. BUP visste inte om detta, jag hade ropat efter hjälp så länge utan att ha blivit tagen på allvar så jag kände inte att jag kunde berätta. Dock så saknade jag den obehagskänsla medicinen gav mig, utvecklade ett missbruk. Alla samlade tabletter som jag hade använde jag för att ge mig själv serotonin syndrom. Tog små överdoser som jag sedan trappade upp och lärde mig hur mycket jag skulle ta för att få önskad effekt. Försökte få hjälp för detta men BUP tog mig fortfarande inte på allvar.

Jag försöker ta mitt liv igen, denna gång med alla tabletter jag samlat på mig och hamnar på sjukhus igen. Försöker berätta om missbruket för läkarna där men de tror bara jag gjort patetiska självmordsförsök.

Är 14 och missbruket blir värre, jag överdosera minst en gång i veckan. Börjar tro att jag skadat levern och tar upp det med BUP men blir än igen inte tagen på allvar. De byter min medicin till en annan antidepressiv medicin någon gång på hösten/vintern när jag är 14. Två självmordsförsök på ca två månader, dör nästan båda gångerna. Hamnar på psyket och har idag PTSD symtom från vistelserna.

Stabiliseras lite efter andra vistelsen på psyket, dock inte pga psykiatrin alls. Har äntligen en psykolog, känner mig dock inte super trygg med henne. Känner inte att medicineringen fungerar och BUP väljer att byta medicin på mig. Denna nya medicinen ger mig dock grova dagliga panikattacker. Tar upp det med läkaren och de säger åt mig att testa en liten stund till. Panikattackerna fortsätter och det är inte hållbart så de byter tillbaka till den medicin jag hade tidigare. Jag bönar och ber om att få byta från SSRI till en SNRI men de säger att tyvärr går det inte. Så de sätter in medicin för bipolär sjukdom tillsammans med antidepressiva för att ”stabilisera” mitt mående (som förövrigt inte har dessa dalar och toppar de prata om).

Är nu 18, tar medicin som inte ger någon effekt och mår fortfarande skit. Tar maxdos av antidepressiva och måendestabiliserande och har gjort det i flera år utan någon synlig effekt. Allt är det samma som utan medicinen och jag funderar igen på att sluta ta den.

Jag var 18år och var inlagd på slutenvården för vuxna. Jag var rädd och ville inte vara till besvär. En dag blev jag satt ensam på ett möte med avdelningschefen och avdelningens läkaren och chefen skällde ut mig för att jag inte blev bättre och att min komplexitet fick personalen att må dåligt. ”Du förstör skötarnas vardag för att du är så problematisk”. I min bemötandeplan stod plötsligt att personalen jag litade på inte fick prata med mig men det fick jag aldrig reda på förrän jag blev utskriven. Mina vårdkontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig och trots vårdplan som involverade dem så var de strängt förbjudna att besöka avdelningen. Till slut blev jag utskriven för ”kraftig försämrat mående” trots att jag blev inlagd för suicidrisken. Jag slutade samma dag på somatiska intensiven. Jag bad aldrig mer om hjälp från personalen och låg ensam på mitt rum livrädd. Har varit tvungen att bli inlagd flertalet gånger sedan dess men har aldrig någonsin bett om hjälp utan istället försökt roa personalen för att ingen skulle må dåligt pga mig. Vi anmälde händelsen (som var en av flera) men trots möte med psykiatrin osv så hände ingenting. Jag tänker aldrig mer riskera att bli inlagd igen.

Jag fick en allvarlig ätstörning när jag var 14 år. Till slut kunde jag inte stå på benen och tappade ca 4 kilo i veckan. Till slut blev jag inlagd på barnkliniken med sond i en vecka.

Därefter tog BUPs vårdavdelning över. De var totalt oförberedda när jag kom dit. Jag fick ett litet rum med sönderhackade väggar. De började rota genom mina saker och klippa byxorna jag hade på mig. Första natten bröt jag ihop. Jag kände mig så otrygg och rädd. Under natten hade de ingen kunskap om sonden över huvud taget och jag fick därför inte portionen jag behövde.

Den första veckan fanns ingen planering över huvud taget. Sedan började de sätta sonden i snabbare fart fast barnkliniken hade sagt att man inte fick göra det vilket min mamma började. På kvällen svimmade jag. Även där hade inte personalen en aning om vad de skulle göra.

Efter jag svimmat blev det mer planering. Men de började säga åt min mamma att vara där mindre. Min enda trygghet. Därefter gick allt snabbt utför. De drog mig in i duschen under tvång, ibland upp till tre personer därav män. Ibland låste de ute mig från mitt rum och höll fast mig i korridoren medan jag hade ångest. Samtidigt blev jag förminskad gång på gång. När jag hade ångestattacker så sa de åt mig att låta mindre för att jag skrämde andra och att de inte förstod vad jag hade ångest för. När jag självskadade sa de åt mig att det inte var tillräckligt djupt för att behöva hjälp.

Det var ännu mer och jag fick PTSD av min erfarenhet på slutenvården. De gav mig medicin så att jag skulle ha bättre samtal med dem. Jag kände mig aldrig tillräcklig. När jag fick autismdiagnosen respekterade de inte det. Det tog lång tid innan jag ens var redo för en behandling för PTSD.

Hade min första riktigt stora panikattack kvällen jag hade blivit inlagd på psykiatrin, kunde inte sluta gråta och hyperventilera och visste inte vad jag skulle ta mig till. Tillslut gick jag ut till avdelningen för att försöka be om vid behovs medicin. Är osäker på om jag ens fick fram så många ord men jag fick någon tablett osen följde en skötare med mig in till mitt rum och stannade tills jag blivit lugnare. Hon sa åt mig att sätta mig på sängen och  satte sig bredvid mig, tog min hand och pratade lugnt med mig, ställde enkla frågor och påminde mig om att andas. Vet inte vem det var, hade inte pratat med henne  innan denna händelsen och kom inte ihåg vem som varit där efteråt, men ändå fick hon mig att känna mig så trygg, bara av att finnas nära. Trots att jag oftast inte har riktigt så intensiva och långa attacker som den kvällen så hade jag önskat att man alltid fick det stödet av personal inom slutenpsykatrin. Brukar alltid bara få lugnande medicin och sen få sitta och vänta ut paniken själv på rummet.

Jag skulle bli utsatt för en tvångsåtgärd i form av tvångsmatning – låg på golvet och hade en panikångestattack samtidigt som jag fightades för mitt liv mot personalen. Då kommer enhetschefen gåendes i korridoren (när jag hyperventilerar) och rakt av skriker på mig att jag skulle  ”sluta andas så där töntigt” och att hon skulle polisanmäla mig om jag fortsätter göra motstånd… Notera att jag inte var våldsam, försökte bara ta mig loss i ren och skär panik.