Jag har varit i kontakt me psykiatrin regelbundet sedan 2009. Under åren har jag fått göra EN(!) utredning, som dom dessutom säger är felaktig. Utredningen visade sig vara anorexia fast de har alltid bara stått ätstörning UNS (utan närmare specifikation) i min journal på 1177. Jag har vägt 53kg i över 10 år, är 180cm lång. Senaste 3 åren har jag dock ökat me 20kg då jag mår så dåligt att jag slutat idrotta.
Läkarna har annars bara sagt att jag har en depression o erbjudit mig att prova olika mediciner, dessa har inte hjälpt…
Man måste vara frisk för att vara sjuk.

En gång blev jag bältad i 8 timmar, de lämnade mig ensam största delen för att komma in och kolla till mig när jag fortfarande låg där i panik.

Jag bältades flera gånger om dagen en period. När de väl bältat mig en gång blev det vardag. Som längst låg jag 19 timmar bältad. Men bland dessa gånger slutade dem tillslut köra ut bältessängen från mitt rum. De la ett lakan över och jag förväntades bortse från att den stod där och väntade på mig. Att jag inte mådde bra är självklart. Trodde de jag skulle må bättre av att veta de när som helst kunde bälta mig eftersom den redan stod i rummet? Inte särskilt hjälpsamt.

Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy själv Jag mådde så dåligt och visste inte riktigt varför Dom var bra Imellåt person som jobbar på avd och lyssna på mig Men det finns tillfällen när dom behandling mig så fel och gjort mitt mående mycket sämre Jag hade slutat äta vid ett tillfälle och när jag nu ville börja äta igen Och försöker bli bättre i min ätstörning Då kommer det en personal fram till mig en dag och säger Du ska flyttas till en annan avd psy Och ingen förklara direkt för mig varför Utan får bara en förklaring Du har kört slut på Peronalen på denna avdelning Och tilläggas ska jag var för det mest lugnt på avd Jag störde ingen och ställd aldrig till med något på avd Så personalen fick ta till med hård hårdhandskarna och ta undan mig Jag gjorde inga fel när jag var på avd Och nu skulle dom flytta mig Kom till en avd med mycket äldre patienter än jag Jag blev flyttad med tvång och när dom ”släppte,” mig på den nya avd Då rev jag ner allt som tavlor mm Och så hade jag aldrig gjort innan Jag blev bältad och fick en spruta av något Sen lämnade dom mig Ingen Prade direk med mig Jag ville bara komma undan alla och gick in på toan och låste om mig Om och om igen Då fick jag vak Men ingen förklara direkt varför Dom flyttat mig Jag blev dåligt av sprutan jag ett när jag låg i bälte Riktigt dåligt Längre fram fattar jag att jag fått en psykos av den medicin Men jag fick höra tex Varför beter du dig Så här Det brukar du inte Och mitt beteende borde på medicin dom get mig med tvång Jag har ett annat ex Jag försökte ta mitt liv När jag hade fri ute gång från vård avd psy Inte en gång utan många gånger när jag mer eller mindre blev tvingade att ta en promenad själv Jag ville igentligen inte dö men orkade inte lev heler riktigt Och det berättar jag på vård avd psy Men dom tycker ändå att jag skulle ta en promenad själv varje dag Till slut Så kom chefs överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Han sa till psy läkarna Att dom inte skulle släppa ut mig själv när jag tog en överdos tabletter nästa varje gång jag gick ut själv Det kostade att ha mig på intensiven och så onödigt tycker chef överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Nu fick jag inte gå ut mer och dessutom fick jag vak inne på avd psy Det kändes så konstigt Jag hade ju själv sagt att jag inte fixade att gå ut själv Och dom tvingas mig mer eller mindre ut ändå på promenad själv Ska sluten vården funkar så här

Efter en permission själv utanför sjukhuset hade jag skadat mig och behövde sy på akuten. Jag ville inte. Läkaren från PIVA kom med bältessängen och personal men var riktigt arg. Han skrek på mig och jag blev upprörd och försökte gå och började blöda igen. Han tog tag i mig hårt och höll mig i sängen och de bältade mig. När jag låg där bältad böjde han sig över mig och sa argt ”du använder fan bältning som ett självskadebeteende” och går..

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Några gånger har psykläkare inom öppenvården remitterat mig till somatiska utredningar, t.ex på sjukhus och vårdcentral.

Långt efteråt när jag begärde att få ut kopior på remisserna så står det:

”Patienten samtycker till att den verksamhet som remissen skickas till, och som ingår i en annan vårdgivare, tar del av ospärrade journaluppgifter inom den remitterande verksamheten när så bedöms nödvändigt för att kunna ge god och säker vård? – Ja”

Jag har aldrig blivit tillfrågad om samtycke. Trots det står det att jag samtyckt.

(Som vi vet är allt som står i psykjournaler sant, även fast det är lögn).

jag började skära mig själv när jag var 11 år, det var inte något som blödde eller lämnade märken så de jag pratade med om det brydde sig inte om det. det började dock bara bli värre och oftare med tiden. när jag var 13 började jag skära mig djupare och dagligen, bup började då ta det på lite mer allvar, men fortfarande inte så mycket. det var ju fortfarande inte ”illa nog”. jag lyckas sluta skada mig i 2 år (utan någon hjälp av psykiatrin, enbart pga min partner) och blir i princip kickad från bup. men får ett återfall i det våren 2021. försöker ta upp det hos bup men allt min psykolog säger är att jag har klarat av att sluta själv tidigare så kan jag göra det själv igen. fortsätter skära mig och såren blir bara djupare och djupare för att jag vill att det är ”allvarligt nog” för att bup ska hjälpa mig men det hjälper inte. oavsett vad som händer, även fast jag behöver åka till akuten så var det inte tillräckligt. om min psykolog bara hade velat hjälpa mig första gången jag bad om hjälp så hade det inte gått såhär långt som det har nu. behöver medicinsk vård för mina sår varje gång nu.

blev flyttad till vuxen psykiatrin och fick ingen hjälp där innan jag berättade att jag behövt sy pga självskadandet. då helt plötsligt så vill läkaren jag träffar att jag ska träffa någon som kan hjälpa mig. får träffa någon från psykiatriska teamet och jag känner mig hoppfull om att få hjälp. får veta efter badutredningen att det är väntetid till att få träffa någon som kan hjälpa mig men att de inte vet hur länge. det kan vara mellan någon månad till över ett år. i nuläget är jag helt slut, jag vet inte om jag kan vänta så länge. självskadebeteendet blir bara värre och är rädd att det ska gå riktigt illa snart men har inte möjlighet att fixa detta själv.