(2021) Det tog mig fler månader innan jag fick den hjälp jag verkligen behövde. Under den vägen hann mycket hända. Jag upplevde triggande kommentarer från min egen behandlare. Jag fick många gånger höra att jag inte var tillräckligt sjuk för att bli antagen på psykiatrins slutenvård, eller i huvudtaget få bättre hjälp. Jag hade så stora förhoppningar att slutenvården skulle kunna hjälpa mig att komma tillbaka på fötterna igen då jag upplevde att BUP:s vård var ensidig och fyrkantig, gav mig inte så mycket. Trots allt så vägde jag sjukligt och hade ett BMI under 15, min ångest var för hög att jag tillslut började skada mig själv och rispa mig för att lindra min ångest och all smärta som hade med mitt tillstånd att göra. Min behandlare fick mig att vilja gå ner ytterligare i  vikt för att bevisa hur sjuk jag var, för att vara ”tillräcklig” för att få hjälp. Det resulterade att jag blev sjukare, mitt hjärta tog massor av stryk, var nära fler gånger att bli inskickad till intensiv på hjärtövervakning då mitt hjärta kunde slå 34-36 slag per minut. Tillslut åkte jag in på akuten, efter suicid försök. Blev inlagd därefter. Men min upplevelse från både öppenvården och slutenvården är att det fattas massor med kompetens. På slutenvården blev jag lika illa behandlad. Jag upplevde att jag mer var ett problem än en patient, det skär i mig än idag att tänka tillbaka när man kunde höra skärande skrik genom salen, där patienter bältades och ingripes med tvångsåtgärder. Under mina måltider så fick jag aldrig något riktigt stöd, skötarna kunde säga att jag bara skulle skärpa mig och sluta bete mig som ett barn. Jag fick aldrig någon sympati från de som jobbade på natten och jag upplever dem som mest outbildade.  Jag skrek och grät, det var ingen som såg mig för den människa jag var utan min psykiatriska diagnos. Jag upplever att det många gånger känns som ett maktmissbruk av personalen. Det är så många hemska saker som hänt bland dessa väggar och det har traumatiserat mig än idag. Att men kunde bli fasthållen, inlåst i sitt rum osv, ingen lyssnade till en. Än idag har jag tappat allt tro för vården, till en början hade jag förhoppningar på att vården skulle kunna hjälpa mig men idag upplever jag mer att istället för att vården gjort mig friskare har jag istället blivit sjukare psykiskt. Jag vågar inte längre be eller söka om hjälp.

Jag har haft lång erfarenhet av psykiatrin nu. Fick min första diagnos 2011. Det blev depression. Min berättelse kanske blir hoppig och förvirrande. Jag ber om ursäkt för det!

Mitt första möte med slutenvården var fruktansvärd. Jag höll på att arbeta ihjäl mig. Jag jobbade från 7 på morgonen till midnatt 7 dagar i veckan innan jag ringde läkaren på företagshälsovården för jag ville bara dö.

Jag var på jobbet när jag fick problem med en uppdatering av en databas som jag jobbade med då. Jag gick till min kollega för att fråga henne om hon kunde hjälpa mig. Hon kläckte ur sig en väldigt elak kommentar och jag bröt ihop. Så jag ringde läkaren för jag hade precis börjat med antidepressiva läkemedel och vi hade kommit överens om att jag skulle ringa om jag ville ta mitt liv. Hon sa att jag måste ta mig till psykakuten och att hon skulle vara med mig i telefonen hela vägen dit.

Jag satt på bussen och folk stirrade på mig. När jag väl kom fram till psykakuten sjönk jag ihop på golvet precis innanför dörren och personalen kom fram och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte svara så jag bara räckte över telefonen. Jag fick ganska snabbt träffa en läkare och blev inlagd på en gång. När personalen från avdelningen kom så fick jag först gå igenom en metalldetektor som de har på flygplatser. Sedan var jag tvungen att klä av mig alla mina kläder. Det var så förbannat förnedrande. Det var två manliga skötare och jag är kvinna. De slet av mig kläderna för jag vägrade att klä av mig. Jag förstod inte varför jag skulle klä av mig. Fick kläder av dem när de var nöjda. Sedan fick jag komma in på avdelningen. De sa till mig att jag inte skulle prata med de andra patienterna. De gav mig ingen information om mattider, medicintider, eller något annat som kunde vara bra att veta. De gav mig en säng och lämnade mig sedan. Jag tror jag kom till avdelningen strax efter lunch. Jag satt på min säng hela dagen och bara stirrade. Jag kände mig så vilsen. Ingen bad mig komma och äta middag. Vid kvällsfikat kom en patient och frågade om jag var hungrig. Jag är så tacksam för att hon kom. Hon berättade allt som jag behövde veta.

Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i psykiatrin. Det fanns inte i min värld. Min första inläggning varade i en vecka. Sedan skickade de hem mig med ett recept på väldigt mycket tabletter. Det skulle de inte ha gjort.

Jag hämtade ut alla mediciner som de skrivit ut och proppade i mig allt. Det var inte så smart och jag hamnade nedsövd på intensiven i tre dygn. Efter det var jag inlagd i tre hela år på LPT. Det är helt sjukt. Jag hade någon enstaka permission under de åren. Varje gång jag kom ut från avdelningen tog jag en ny överdos oftast av Alvedon. Min lever mår inte så bra och jag får skylla mig själv för det. Jag blev bältad mycket under de här åren för jag ville bara dö. En månad blev jag bältad 30 gånger på 30 dagar. Vården har fått hård kritik från IVO för det.

Ja, när de tre åren var slut tror jag att vården hade tröttnat på mig och de beslutade att de inte kunde göra mer för mig så de bestämde att jag skulle till rättspsyk. Jag fick åka till rättspsyk bältad i en taxi med två skötare, en sjuksköterska och tre ordningsvakter. Det var mitt i vintern och taxins värme fungerade inte. Fy, vad jag frös. Jag var på rättspsyk i två år utan att vara dömd för något. Det var också en hemsk upplevelse.

Sista halvåret som jag var på rättspsyk fick jag vara hemma hos mina föräldrar på permission. Vi var tvungna att prata med överläkaren på avdelningen i telefon en gång i veckan. Jag behövde bara åka tillbaka ett par gånger för att mamma och pappa inte klarade av min ångest och mitt självskadebeteende.

När jag blev utskriven från rättspsyk hamnade jag på ett ”behandlingshem”. Det var ingen ”behandling” där. Det var bara ett sälle att bo på när jag inte var inlagd på psykiatrin. Jag var där i två år. Övervägande delen av tiden var jag inlagd. Bältning var vardagsmat.

Jag fick en massa diagnoser under alla dessa år. Depression, GAD, emotionell instabil personlighetsstörning, autism, ADHD, PTSD. Jag vet ärligt talat inte vilka diagnoser som stämmer. De har proppat mig full med mediciner. Ett tag hade jag 17 olika mediciner samtidigt för att sova men jag sov ändå inte.

Jag är tacksam för att jag nu har fått en läkare som vågat ta bort alla mediciner och börja om från början. Nu har jag bara ADHD medicin. Det fungerar väl sådär.

Förlåt för att jag är rörig i min historia. Nu ska jag sluta babbla. Ha en riktigt bra dag eller kväll beroende på när ni läser detta. Kämpa på! Ni är fantastiska!

Inlagd på psykosavdelning. Vem tror på mig? När jag berättar om kränkningar och övergrepp. Allt man säger är paranoia.

Finns personal som provocerar fram bråk för att kunna sätta spruta i röven. Jag är rädd för dem.

Schizofreni. Laglös. Misstrodd. Övergiven. Ickeexisterande.  Obetrodd. Förminskad. Oallvarligt.

Jag har mått dåligt under en väldigt lång tid och när jag var inlagd så vart jag så illa behandlad så när jag skadade mig själv så lämna dom mig och brydde sig inte fast att jag hade tvångsvård….

Och jag har till och med varit med om att dom taffsade på mig och jag sa till dom att sluta och sa till cheffen men ingen brydde sig

Jag vårdades inneliggande med LPT och hade vak. Fick en förmiddag höra att jag inte längre fick lämna mitt rum enligt läkarens beslut. Jag utgick ifrån att detta var en rumsavskiljning enligt LPT-lagen. Jag stannade därför kvar på rummet med växande ångest över att vara inlåst. Framåt kvällen eller om det är dagen efteråt så ifrågasätter jag beslutet. Jag får då vara ute i korridoren igen. Det framgick senare när jag pratade med mitt ombud samt läste journalen att det inte fanns ett beslut om rumsavskiljning. Utan det stod att jag skulle stanna på mitt rum och ifall jag lämnade rummet så skulle läkaren kontaktas. Jag hade alltså en informell rumsavskiljning. Inget beslut fanns så det kan inte ha varit lagligt.

Har i många herrans år varit illa bemött av den psykiatriska kliniken i min hemregion. Trakasserierna började i samband med att jag anmälde en person för sexuella övergrepp på mitt barn. Den psykiatriska kliniken lät sig manipuleras av förövaren och hans medberoende. Jag har anmält kliniken flera gånger både till IVO och polisen utan gehör trots tydliga lagbrott. Öppnade idag svaret från IVO avseende min sista anmälan och har äntligen fått gehör. Inte i allt, men på ett par viktiga punkter. En psykiatriker samt hela kliniken får kritik angående en olaglig remiss skriven i avsikt att få mig dåligt bemött inom primärvården. Aktuell psykiatriker får även kritik avseende journaldokumentation.

Så, ge inte upp! Ibland kan man få rätt – trots att vägen dit kan vara väldigt tung.

Läkaren på psykiatrin registrera i min journal att jag informerats om mina rättigheter vid lpt, men egentligen sa hen  inget alls. Bokstavligen inget. Nu har jag turen att kunna läsa svenska, läst medicinskrätt och  förstår lagtexer. Men det hjälper inte när något felaktigt har skrivits i journalen. Medvetet eller av rutin/stress vet jag såklart inte.

Jag var inskriven enligt hsl, men ville skrivas ut. Jag bönade, bad, skrek och jag grät att jag ville hem. Men ssk sa att jag mådde bättre av att vara där så hon tänkte inte ringa läkaren. Jag upprepade att det inte var hennes bedömning att göra. Att läkaren isf skulle avgöra om jag skulle vara där på lpt. Men hon vägrade och all annan personal blundade. I journalen står det att jag var lugn den dagen/kvällen.

Då har man som anhörig upplevt att en autistisk kille på 18 år, under en ångestattack, blir nedbrottad av 4 väktare och bältad till en säng. Han ropade desperat på sin pappa men pappan fick inte komma in i rummet och lugna ner honom. Killen har aldrig varit våldsam och är världens snällaste. Allt han gjorde var att försöka tränga sig förbi de fyra vakterna som stod framför dörren.

Jag vet inte hur allvarligt detta räknas, jag hade ändå lite tur.

Jag var inlaggd i ungefär en månad, under den tiden fortsatte jag med min vanliga medecinering men så plötsligt skulle de höja den dubbelt så mycket. Trots att den var på max dos. Även personalen som gav mig medecinen tyckte det var konstigt men de följde ordern ändå. Jag gick på 200% dosen i runt en vecka innan de kom och sa att det skett ett misstag och att det var fel och undrade om jag var okej. Tur väl för mig så var jag det, men tänker ibland på vad som hänt om det misstaget skett med en starkare, farligare medecin? Tex en jag tar idag? Det skulle kunna fått dåliga, om inte farliga konsikvenser. Nu hade jag tur, men någon annan kanske inte skulle ha det.