När jag började må dåligt i vuxen ålder så sökte jag mig till psykiatrin och fick träffa en trevlig läkare. Men trots att jag uttryckte självmordstankar, hade overklighetskänslor och ville ha vård så fick jag snällt vänta i vårdkö i över fyra månader innan jag fick samtalskontakt, det enda läkaren kunde göra var stt medicinera. De fyra månaderna kände jag mig värdelös mot samhället. Jag fick bo hos mina föräldrar utan inkomst eftersom försäkringskassan tog nästan ett halvår på sig med handläggning av min ersättning. Jag kände helt enkelt att det inte verkar vara någon prioritet att rehabilitera mig, en ung person på 23 år, så jag snabbt kunde ta mig ut till arbetslivet igen. Som tur är har jag fått bra hjälp efter de långa vårdköerna, med undantag för vissa personer jag inte klickat med. Men jag är fortfarande, tre år senare, helt sjukskriven. Jag undrar ibland om de kunnat förebygga allt om skolan och psykvården hade kunnat snappa upp mig tidigare. Jag sökte flera gånger vård för stress och magsyreattacker under gymnasiet, men fick alltid höra att jag bara skulle ”schemalägga min tid bättre”. Jag hade kontakt med Bup under grundskolan men de lät mig också glida ur fingrarna för jag var så duktig flicka, att jag kunde sköta skolan var viktigare än hur jag mådde. Nu är jag helt utbränd vid 25 års ålder med låg chans att någonsin kunna arbeta igen. Vi måste bli bättre på förebyggande vård och sänka vårdköerna!

Vid 21 års ålder var jag i depserat behov av vård och hjälp. Tog mig till närmsta ungdomsmottagning och fick vänta i tre månader för att få en samtalskontakt där. Efter ett möte skickade de mig vidare med en remiss till vårdcentralen och hänvisade till att jag mådde för dåligt för att de skulle kunna ge mig den vård jag behövde.

Efter en kö i ytterligare tre månader kontaktade vårdcentralen mig och sa att de inte hade någon plats för mig, och hänvisade till att jag inte var tillräckligt sjuk för att få hjälp där. De skickade mig vidare till en annan mottagning med en remiss.

Efter ytterligare tre månader kom jag i kontakt med den nya mottagningen. Nio månader efter att jag först kontaktat vården.

Den samtalsterapeut jag då kom i kontakt med, tyckte att mina sexualle läggning och könstillhörighet var ”spännande”. Trots att mottagninge var hbtq-certifierad felkönade hen mig och använde fel namn kontinuerligt. Av rädsla för att hamna utanför vården igen, vågade jag inget säga.

Det är något som jagat mig länge. Kampen för att få en vårdplats, och rädslan för att hamna utanför och kampen och energin som krävs för att få en plats. Energin många inte har när en lider av psykisk ohälsa.

För några år sedan mådde jag verkligen skit en kväll, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ville dö och skada mig och allt vad det var. Så jag ringde till psykakuten, tänkte att de kanske, eventuellt, skulle kunna hjälpa mig. Jag fick prata med en person. När jag gråtandes berättat hur jag mådde och att jag inte orkade mer sa hen att jag var välkommen dit. Då sa jag att jag inte kunde ta mig dit (hade ingen bil, orkade inte åka kollektivt) och då sa hen: ”Men varför ringer du hit då?” Just då blev jag så chockad att jag bara sa att jag inte visste och sedan lade på. Vem fan säger något sånt till en typ självmordsbenägen människa?

”Du ser ju inte ut att må så dåligt, du skrattar ju”
Så sa en läkare till mig på en psykiatrisk akutmottagning efter att jag försökt ta livet av mig och hade nysydda handleder.
Efterföljdes med: ”Känns mest som att du söker uppmärksamhet.”
Skratt är en försvarsmekanism jag besitter.

Dagarna innan spenderades på en medicinsk intensivvårdsavdelning, när det var dags att skrivas ut fick jag välja mellan LPT eller att skriva in mig frivilligt, jag valde frivilligt. Direkt på avdelningen skrev jag ut mig. Min far körde mig till psykakuten där jag fick det bemötandet.
Han valde att inte lägga in mig.

Samma natt så blev jag magpumpad och låg på en medicinsk intensivvårdsavdelning i en vecka.
Tänk om jag bott ensam och inte haft en far som tittade till mig?
Sannolikheten att jag varit vid liv idag är ungefär noll.

Jag var självmordsbenägen och fick vänta i två år innan jag fick plats på vuxenpsykiatrin efter att jag fyllt 18. Tänkte att allt äntligen skulle lösa sig, men så blev det inte.

Jag fick en ”läkarkontakt”. Denna läkarkontakt får jag träffa max var tredje månad, då tar besöket ungefär tre minuter hur dåligt jag än mår. Ibland slänger läkaren fram en eventuell diagnos efter att ha pratat med mig i två minuter. Om jag blir sjuk inför ett läkarbesök måste jag vänta i tre månader extra, mer än så har dom inte tid med.

Ibland får jag träffa en sjuksköterska mellan mina läkarbesök. Ber alltid om samtalskontakt och sjuksköterskan lovar alltid att hen ska ta upp det på teammötet, men det händer aldrig.

En gång kom jag dit och jag hade mått extra dåligt det senaste och behövde verkligen hjälp. Väl där fick jag reda på att min sjuksköterska avbokat tiden utan att berätta för mig och jag bröt ihop i väntrummet. Jag stod och grät och kunde knappt andas. Då så kom en sjuksköterska som egentligen hade rast och tog hand om mig. Hen var den enda bra hjälpen jag fått på mottagningen. Men hen fick jag aldrig träffa igen efter denna incidenten.

Hur mycket jag än ringer dem, får ”prio ett” och allt möjligt så får jag ingen hjälp. När jag ringer in med relativt akuta fall så får jag alltid svaret ”vi skickar detta med högsta prio, någon hör av sig idag” och ändå får jag ringa varje dag och påminna. Efter 10 dagar där dom skickat ärende med högsta prio hörde någon av sig. Detta har hänt flera gånger.

Ska jag verkligen behöva riskera mitt liv för att ingen bryr sig om mig? Jag trodde att jag äntligen skulle få hjälp när jag blev inskriven på allmänpsykiatrin, men inget händer. Jag har borderline och bipolär sjukdom typ 2, och ändå så får jag inte den hjälp jag behöver. Självmordstatistiken för människor med dessa diagnoser är hög men det verkar ingen inom vården bry sig om.

För några år sen befann jag mig i en ganska turbulent period. Jag åt för lite, drack för mycket och självskadade regelbundet. Jag kunde inte sova om nätterna och klarade inte av att ha några nära relationer. Orkade knappt ta mig ur sängen och kontaktade till slut min vårdcentral. Väl där tyckte läkaren att jag verkade må ”alldeles för dåligt” för att de skulle kunna hjälpa mig. Hen skickade därför hem mig igen med rekommendationen att ”kontakta ungdomspsyk istället” (jag var då 25 år gammal). Fick varken en remiss vidare eller ett telefonnummer, utan fick leta upp kontaktuppgifter på egen hand. Ringde till min närmsta psykmottagning där jag istället (av receptionisten) fick höra att jag ”verkade må alldeles för bra” för att kvala in som patient hos dem. Detta pga. att jag svarade nej på (den väldigt plötsligt ställda) frågan om jag för dagen hade aktiva självmordsplaner. ”Vi har inte plats för dig, du får kontakta din vårdcentral” var svaret jag fick- trots att jag just hade berättat att de inte ville hjälpa mig där och trots att jag dessutom berättat att ett av mina syskon gjort ett självmordsförsök bara några få dagar tidigare. Det hela slutade med att jag blev helt utan hjälp och det tog flera år innan jag vågade kontakta psykiatrin igen.

Jag var inlagd på en vuxenpsykavdelning med en personal som luktade alkohol och betedde sig som att hen var berusad. Vi patienter diskuterade detta då vi kände oss otrygga i den personalens närvaro och bestämde oss därför för att gå till avdelningschefen. Det enda svar vi fick var att de ”lyssnar” samt kritik för att vi som patientgrupp paktat ihop oss mot personalen

Jag var inlagd på en vuxenpsykavdelning med en personal som, efter att jag skrivits ut, fick byta avdelning efter att ha sagt att det bästa hen visste med sitt jobb var att bälta patienter.

Jag blev inlagd med LPT på vuxenpsykiatrin när jag nyligen fyllt 18 efter ett självmordsförsök. Under de första 48 timmarna blev jag bältad 3 gånger och fick injektioner varje gång. Jag vet att det första jag fick var två sprutor stesolid och att jag vid andra tillfället fick Haldol och Phenergan (ej dos). Tredje minns jag inte ens pga så starkt medicinpåverkad. Jag fick kramp i tungan av injektionerna så att jag inte kunde prata (tungan fastnade i gommen gång på gång och jag fick kramplösande medicin). Jag kunde inte gå eftersom jag var så neddrogad och benen inte bar. Kunde inte skriva heller eftersom händerna skakade så mycket samt att jag inte kunde se för ögonen gick i kors samt för att hjärnan inte fungerade pga medicinpåverkad. När jag kom ut ur medicindimman några dagar senare frågade jag personalen om de kunde berätta vad jag fått och vilka doser. De sa att se skulle kolla journalen men återkom aldrig trots att jag frågade 3-5 gånger (minns inte exakt hur många). När de inte svarade bad jag att de skulle ge mig min journal då jag inte kunde begära ut den själv den klassiska vägen eftersom jag var på LPT och inte kunde skriva ut papprena man behöver lämna in. Det ignorerades också och när jag frågat flera gånger gav jag upp.

Jag kom i kontakt med psykvården efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. Via psykolog på min vårdcentral blev jag remitterad till en öppenmottagning på vuxenpsyk som accepterade mig som ett ”gränsfall”. Efter att jag tackade nej till att hoppa in i en redan pågående gruppterapi som hade tvingat mig att ta studieuppehåll (när skolan var det enda som gav mitt liv mening) och som inte hade passat mig personligen, fick jag ångestmedicin utskriven. Efter flera tillfällen när dem glömde ringa mig under mina telefonmöten, bokade om läkartider osv. hade jag fått dålig återkoppling på den medicinen och sömntabletterna jag fick. Efter ett år på mottagningen hade jag inte träffat samma läkare en enda gång och inte haft någon kontakt med en psykolog. Då ringde dem mig och sa att jag borde ha blivit skickad till vårdcentral vid det här laget för jag var ”stabil” (under den här perioden kunde jag knappt sova, hade mycket ångest och självmordstankar). Eftersom att jag vid det här laget hade blivit så desperat att jag gick i privatterapi ville de dessutom ta bort mig från kölistan till terapi på mottagningen eftersom de inte hade resurser att hjälpa alla. Sedan dess har jag blivit skickad till vårdcentral utan återkoppling på nya sömntabletter och en höjd dos ångestmedicin och fick första möte efter 6 månader.