jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.

vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)

då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.

permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.

Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.

vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?

bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.

Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.

Jag har varit i kontakt me psykiatrin regelbundet sedan 2009. Under åren har jag fått göra EN(!) utredning, som dom dessutom säger är felaktig. Utredningen visade sig vara anorexia fast de har alltid bara stått ätstörning UNS (utan närmare specifikation) i min journal på 1177. Jag har vägt 53kg i över 10 år, är 180cm lång. Senaste 3 åren har jag dock ökat me 20kg då jag mår så dåligt att jag slutat idrotta.
Läkarna har annars bara sagt att jag har en depression o erbjudit mig att prova olika mediciner, dessa har inte hjälpt…
Man måste vara frisk för att vara sjuk.

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

Som så många andra var jag feldiagnosticerad i många år. Men först tog det nästan tjugo år innan man ens gjorde någon grundlig diagnosutredning. Då fick jag diagnoserna bipolär typ två och GAD. Samtidigt som flera jag träffade inom psykiatrin skrev ”misstänkt aspergers” i journalen. Tillslut gjordes en riktig aspergersutredning. Som sedan fick göras om (pga slarv från psykiatrin). Men tillsist, efter fyrtio år, fick jag en autismdiagnos. Nu är det bara rätt hjälp som ska till. Vilket kommunen vägrar. ”Vi vill inte att funktionsnedsatta ska bli beroende av hjälp.” Mina funktionsnedsättningar är medfödda, de kommer aldrig att gå över.

Kontaktade öppenpsyk pga ångest, mardrömmar, rädsla, nedstämdhet och kroppsliga minnen av övergrepp. Genom åren fått olika depressions- och ångestdiagnoser, ätstörningsdiagos ospecificerad, personlighetsstörningsdiagnos. Några till som jag inte minns. Fick antidepressiva i stället för rätt behandling. Efter att psykiatrin i ca 15 år missat eller ignorerat mina symtom på PTSD så lyckades jag få en utredning och den visade att jag har PTSD. Tyvärr har jag även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så får ingen traumabehandling pga att jag har för många diagnoser. Mottagningarna som behandlar PTSD tar inte emot mig pga mina npf, neuropsyk vill inte ge behandling efter mina behov. Har suicidtankar och -planer hela tiden, varje dag. Dövar symtomen med tunga mediciner, bl.a. antipsykotika trots att jag aldrig haft psykos, och har lyckats få en stödkontakt men vi pratar mest om problem som mottagningen orsakar mig.

Nåt är riktigt fel när man mår sämre trots att man får ”vård”.

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd  (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens!  Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).

När jag var inlagd sa läkaren till mig att ingen någonsin skulle kunna hjälpa mig. Hon och flertalet skötare hade börjat sätta diagnoser på mig utan utredning utan bara genom att gissa. Mina tidigare diagnoser blev ifrågasatta och slutligen blev jag utskriven på grund av min komplexiblitet och att jag enligt henne inte skulle överleva oavsett vart jag var. Det har snart gått ett år och jag lever men traumat från avdelningen kommer aldrig lämna mig.

Vi är vana vid samsjuklighet här”
och ”De flesta av våra patienter har fler än en diagnos” och ”Här i rummet får allting finnas” och ”Dissociation är inget ovanligt här. Det jobbar vi med hela tiden och jag har mött många som behöver hjälp att orka vara kvar i det jobbiga”.

Efter olika många veckor, försök, kamp, process:
”Det är ju komplext och du behöver mer riktad vård för… (här kan valfritt problem som just de inte kan hantera, placeras in i luckan )”
eller,
”Du har ju mer än en diagnos och här har vi framförallt fokus på… och det har vi ju vetat hela tiden”
och så har vi,
”Du har ju svårt att hantera de emotioner som dyker upp här i rummet och vi har ju försökt så då får vi pausa den här behandlingen om du ska kunna få mer hjälp med det på en annan enhet”
och sist men inte minst,
”Jag har aldrig jobbat med någon som är den här typen av komplex dissociation och ätstörning”

Jag har haft lång erfarenhet av psykiatrin nu. Fick min första diagnos 2011. Det blev depression. Min berättelse kanske blir hoppig och förvirrande. Jag ber om ursäkt för det!

Mitt första möte med slutenvården var fruktansvärd. Jag höll på att arbeta ihjäl mig. Jag jobbade från 7 på morgonen till midnatt 7 dagar i veckan innan jag ringde läkaren på företagshälsovården för jag ville bara dö.

Jag var på jobbet när jag fick problem med en uppdatering av en databas som jag jobbade med då. Jag gick till min kollega för att fråga henne om hon kunde hjälpa mig. Hon kläckte ur sig en väldigt elak kommentar och jag bröt ihop. Så jag ringde läkaren för jag hade precis börjat med antidepressiva läkemedel och vi hade kommit överens om att jag skulle ringa om jag ville ta mitt liv. Hon sa att jag måste ta mig till psykakuten och att hon skulle vara med mig i telefonen hela vägen dit.

Jag satt på bussen och folk stirrade på mig. När jag väl kom fram till psykakuten sjönk jag ihop på golvet precis innanför dörren och personalen kom fram och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte svara så jag bara räckte över telefonen. Jag fick ganska snabbt träffa en läkare och blev inlagd på en gång. När personalen från avdelningen kom så fick jag först gå igenom en metalldetektor som de har på flygplatser. Sedan var jag tvungen att klä av mig alla mina kläder. Det var så förbannat förnedrande. Det var två manliga skötare och jag är kvinna. De slet av mig kläderna för jag vägrade att klä av mig. Jag förstod inte varför jag skulle klä av mig. Fick kläder av dem när de var nöjda. Sedan fick jag komma in på avdelningen. De sa till mig att jag inte skulle prata med de andra patienterna. De gav mig ingen information om mattider, medicintider, eller något annat som kunde vara bra att veta. De gav mig en säng och lämnade mig sedan. Jag tror jag kom till avdelningen strax efter lunch. Jag satt på min säng hela dagen och bara stirrade. Jag kände mig så vilsen. Ingen bad mig komma och äta middag. Vid kvällsfikat kom en patient och frågade om jag var hungrig. Jag är så tacksam för att hon kom. Hon berättade allt som jag behövde veta.

Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i psykiatrin. Det fanns inte i min värld. Min första inläggning varade i en vecka. Sedan skickade de hem mig med ett recept på väldigt mycket tabletter. Det skulle de inte ha gjort.

Jag hämtade ut alla mediciner som de skrivit ut och proppade i mig allt. Det var inte så smart och jag hamnade nedsövd på intensiven i tre dygn. Efter det var jag inlagd i tre hela år på LPT. Det är helt sjukt. Jag hade någon enstaka permission under de åren. Varje gång jag kom ut från avdelningen tog jag en ny överdos oftast av Alvedon. Min lever mår inte så bra och jag får skylla mig själv för det. Jag blev bältad mycket under de här åren för jag ville bara dö. En månad blev jag bältad 30 gånger på 30 dagar. Vården har fått hård kritik från IVO för det.

Ja, när de tre åren var slut tror jag att vården hade tröttnat på mig och de beslutade att de inte kunde göra mer för mig så de bestämde att jag skulle till rättspsyk. Jag fick åka till rättspsyk bältad i en taxi med två skötare, en sjuksköterska och tre ordningsvakter. Det var mitt i vintern och taxins värme fungerade inte. Fy, vad jag frös. Jag var på rättspsyk i två år utan att vara dömd för något. Det var också en hemsk upplevelse.

Sista halvåret som jag var på rättspsyk fick jag vara hemma hos mina föräldrar på permission. Vi var tvungna att prata med överläkaren på avdelningen i telefon en gång i veckan. Jag behövde bara åka tillbaka ett par gånger för att mamma och pappa inte klarade av min ångest och mitt självskadebeteende.

När jag blev utskriven från rättspsyk hamnade jag på ett ”behandlingshem”. Det var ingen ”behandling” där. Det var bara ett sälle att bo på när jag inte var inlagd på psykiatrin. Jag var där i två år. Övervägande delen av tiden var jag inlagd. Bältning var vardagsmat.

Jag fick en massa diagnoser under alla dessa år. Depression, GAD, emotionell instabil personlighetsstörning, autism, ADHD, PTSD. Jag vet ärligt talat inte vilka diagnoser som stämmer. De har proppat mig full med mediciner. Ett tag hade jag 17 olika mediciner samtidigt för att sova men jag sov ändå inte.

Jag är tacksam för att jag nu har fått en läkare som vågat ta bort alla mediciner och börja om från början. Nu har jag bara ADHD medicin. Det fungerar väl sådär.

Förlåt för att jag är rörig i min historia. Nu ska jag sluta babbla. Ha en riktigt bra dag eller kväll beroende på när ni läser detta. Kämpa på! Ni är fantastiska!

Jag skulle göra en traumautredning för att reda ut om jag har komplex ptsd… Psykologen som skulle utreda mig är en man & den utredningen gick verkligen inte bra alls… Han misstrodde mig främst när det gäller trauman som han som man inte kommer behöva riskera utsättas för… Han hade sen mage att avskriva diagnosen & istället skriva att mina reaktioner  på mina ”trauman” berodde på att jag skulle ha en genetisk funktionsavvikelse som skulle göra så att jag missförstod andra människors intentioner…

Jag kan garantera att jag HAR komplex ptsd, rätt svår dessutom…
Jag hade ptsd redan som barn men ingen tog mig på allvar då… nu är jag snart 35 & får äntligen hjälp, men psykiatrin i den stad jag bor & är född i kan dra åt HELVETE!!!