Jag har autism, och jag märker när en person i vården har läst diagnosen innan vi ses. Jag blir bemött med bebisspråk och som att jag inte förstår. Eller så får jag frågan ”är du säker att du har autism”.
Min berättelse
Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.
Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?
På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.
Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…
Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.
”Du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig”
Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.
”Du vet väl att man behöver säga ifrån”
Jag berättade för min psykolog om upplevda sexuella övergrepp och en destruktiv relation. Jag upplevde att hon inte riktigt ville eller hade förmågan att förstå mig och sade bl.a. ”har du sagt nej? Du vet väl att man ibland behöver säga ifrån”. Efter den terapi-sessionen tog varken jag eller min vårdare upp ämnet igen.
Var du tillräckligt tydlig?
I tonåren hade jag en relation med en jämnårig kille som utsatte mig för psykiskt och sexuellt våld. Jag har haft oerhört svårt för att prata om detta, men försökte öppna upp mig för en psykiatrisjuksköterska då jag besvärades av flashbacks och mardrömmar. Istället för stöttning och råd frågade hen om jag var säker på att jag varit tillräckligt tydlig med att jag inte samtyckte. Det tog mig flera år att våga göra ett nytt försök att prata om det.
Blev inte trodd pga min vikt
Har hela mitt liv brottats med problem med min kroppsbild pga psykisk misshandel från en släkting, och äntligen tagit tag i att be om hjälp med ångesten kring allt som rör maten. Har dock blivit överviktig de senaste åren pga psykisk ohälsa och mediciner så jag har svårt att bli trodd. Förklarade för läkaren hur jag mår dåligt av mat i allmänhet och ibland går hela dagar utan att äta, ändå handlade alla hens frågor om hetsätning, som att det var den enda rimliga ätstörning en tjockis som jag skulle kunna ha…
Psykologen såg våldtäkten som att jag blivit vuxen
Efter en semester kom jag tillbaka till min psykolog. Under semestern hade jag varit med om en upplevelse som jag idag vet var en våldtäkt. Det var mitt första ”samlag” och jag mådde väldigt dåligt och var mycket förvirrad. Där och då hade jag skrivit ned vad som hänt i ett block som jag lät psykologen läsa. Psykologen säger sedan senare under det samtalet till mig att ”se det som en sexuell erfarenhet, du är vuxen nu”. Psykologen poängterar även tydligt för mig flera gånger att det kunde varit värre.
Jag lämnar samtalet och känner mig dum och skamfylld som överreagerar då jag i den stunden tror på orden hon sagt. Det tar mig därefter omkring ett halvår att inse att det som skett var en våldtäkt som jag har all rätt att må dåligt över.
Tvångsvisiterad av fem män
Jag skulle få en skallad tvångsvissitering. Två kvinnliga skötare står med mig I rummet och hotar med att om jag inte klär av mig naken nu så står det fem män utanför som kommer komma in. Försiktigt tar jag av mig kläderna varpå en kvinna sliter i mig och jag backar. Fem män kommer in och sliter av mig alla kläder naken på en säng varpå jag gråter. När kläderna är på går alla medans jag hulkar ur mig dem sista tårarna och dörren stängs. Jag var 18 år.
Sexuellt ofredad av medpatienter
Jag blev utsatt för sexuellt ofredande av två olika med patienter på en psykiatrisk avdelning. Det hela bortförklarades med att männen var psykotiska. En sjuksköterska sa uttryckligen ”Du kan ju bara gå därifrån”. Men jag kunde inte det, när de rörde vid mig var det som att hela kroppen frös, jag kunde inte försvara mig alls. Jag har fortfarande svårt för när män rör vid mig och kan i princip bara krama min bror och brorson utan att få flashbacks
”Du har en pojkvän, du har ett bra liv”
När jag var 18år gammal för ca 13år sen) så tog jag en överdos för att begå självmord.
Men jag hamnade på sjukhuset, när jag låg på AVA och skulle bli bedömd av en läkare från psykiatrin så kom det en läkare som jag aldrig hade träffat ännu. Hen visade sig vara chefsöverläkare och jag var påverkad av min överdos när hon frågade mig när jag hade sagt att jag hade en pojkvän: ”Men du har en pojkvän, du har ett bra liv!” Sen så sa hen att jag inte behövde bli inlagd på psykiatrin utan att jag kunde skrivas ut direkt från AVA. Hen kände inte mig över huvud taget och mina vänner som jag hade då ville att jag skulle bli inlagd på psyk men det fick jag ju inte. Jag skrevs ut från AVA utan någon planering framåt eller kontakt med psykiatrin..
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
