Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Bortglömd

Ofta när jag var inlagd på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning så var det så överbelagt att mina föräldrar inte kunde sova med mig (vilket är en del av upplägget att de ska kunna göra). I de små singelrummen var det standard att klämma i en säng till. Jag hade vak och då fick hon jag delade rum med aldrig stänga sin dörr eller vara ensam på rummet så länge jag var där inne, trots att hon inte hade lpt och därför hade laglig rätt att få stänga om sig och vara ifred. Det stressade mig väldigt mycket och jag fick ofta panikattacker där personalen tryckte på överfallslarmet och körde ut min rumskompis eftersom de skulle bälta mig.
Ett tag var det så överbelagt att en patient fick sova i ett samtalsrum som var så litet att sängen tog upp exakt hela rummet och det fanns ingen ventilation så det var helt absurt varmt. Han var dessutom inlagd till följd av psykos av sömnbrist. Jag kan meddela att han inte blev särskilt mycket bättre under sin inläggning.