Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Ätstörningsvården gav mig PTSD

Jag fick en allvarlig ätstörning när jag var 14 år. Till slut kunde jag inte stå på benen och tappade ca 4 kilo i veckan. Till slut blev jag inlagd på barnkliniken med sond i en vecka.

Därefter tog BUPs vårdavdelning över. De var totalt oförberedda när jag kom dit. Jag fick ett litet rum med sönderhackade väggar. De började rota genom mina saker och klippa byxorna jag hade på mig. Första natten bröt jag ihop. Jag kände mig så otrygg och rädd. Under natten hade de ingen kunskap om sonden över huvud taget och jag fick därför inte portionen jag behövde.

Den första veckan fanns ingen planering över huvud taget. Sedan började de sätta sonden i snabbare fart fast barnkliniken hade sagt att man inte fick göra det vilket min mamma började. På kvällen svimmade jag. Även där hade inte personalen en aning om vad de skulle göra.

Efter jag svimmat blev det mer planering. Men de började säga åt min mamma att vara där mindre. Min enda trygghet. Därefter gick allt snabbt utför. De drog mig in i duschen under tvång, ibland upp till tre personer därav män. Ibland låste de ute mig från mitt rum och höll fast mig i korridoren medan jag hade ångest. Samtidigt blev jag förminskad gång på gång. När jag hade ångestattacker så sa de åt mig att låta mindre för att jag skrämde andra och att de inte förstod vad jag hade ångest för. När jag självskadade sa de åt mig att det inte var tillräckligt djupt för att behöva hjälp.

Det var ännu mer och jag fick PTSD av min erfarenhet på slutenvården. De gav mig medicin så att jag skulle ha bättre samtal med dem. Jag kände mig aldrig tillräcklig. När jag fick autismdiagnosen respekterade de inte det. Det tog lång tid innan jag ens var redo för en behandling för PTSD.

Anmälde pedofil – fick diagnosen paranoia

Blev oerhört kränkt av psykiatrin efter att jag gjort en orosanmälan avseende sexuella övergrepp på mitt barn. De etablerade kontakt med den anmälda pedofilen och de angav honom som referens till min psykiska hälsa – utan att vare sig informera mig om det eller be om mitt samtycke. Jag fick diagnosen ”paranoia” i enlighet med referensen. Senare, då jag och mitt barn blev utsatta för förföljelse och hot, så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Jag hade bl a blivit hotad till livet och mitt barn och jag levde under hotet av besök av pedofilen på dagiset. Psykiatrin har aldrig ställt en enda fråga till mig. De har dömt mig utan att känna till händelser. Senare när jag och mitt barn blev beskjutna  på väg hem från dagis så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatrin har dömt mig efter hörsägen och inga utredningar är gjorda som underlag till diagnoser. En vårdpersonal har läst mina dokument avseende hoten och bekräftar att det jag uppgett stämmer. Något som psykiatrikerna inte ens tagit notis om.
Upplever mig inte enbart som oerhört kränkt utan även respektlöst och patientosäkert. Utsatt för förtal och ryktesspridning av psykiatriker på så sätt att de när jag söker primärvården för fysisk ohälsa kontaktar psykiatriker dem och talar om att jag har ”vanföreställningar” och därmed får jag inte den vård jag är i behov av.
Jag visste inte att psykiatrisk sjukvård kan fungera så illa!

Min son fick ingen hjälp

Vår son, då 17 år, besökte läkare tillsammans med mig, hans pappa. Datum saknas, då läkaren inte journalfört besöket, men det var under hösten 2021. Läkaren var stressad och att han pratade argt. Läkaren sa tvärsäkert  ”en sån med din problematik blir inte hjälpt av antidepressiva” och han sa vidare att han hade människokännedom och förstod att det var något neuropsykiatriskt.
Han klagade även på BUP och kallade patienter problem, som behövde skickas från BUP.  Det var att ” lassa problemen på oss”

Sonens lärare på gymnasieskolan hörde om det här och uppmuntrade oss att anmäla det.

Vi frågade sen, efter detta besök, psykologen hur den sk erbjudna hjälpen skulle hjälpa vår son. Han hade inget svar på det. Hur kunde då läkaren, som vi uppfattade det, då prata mycket argt om det och att sonen inte ville ta emot hjälpen som erbjöds. Försöker sjukvården lura på människor vård som inte är vård?

En vårdkontakt inte ska göra att man mår psykiskt sämre av själva besöket. Dessutom var sonen vid tillfället inte vuxen och vid tillfället psykiskt skör. Bemötandet är otroligt viktigt.

Pyjamas i nattkylan

Jag är en av de mammor som gick ifrån våldet. Men insåg att eftervåldet inte gick att komma ifrån med nuvarande bristfälliga förståelse i rättssalarna. Barnen tvingades att umgås med sin våldsamma pappa trots en tingsrättsförhandling – för han var ju snäll under rättegången och så har vi praxis. Detta innebar att båda ungarna hamnade i ångest, självhat, social isolering och självskadebeteende samtidigt som jag själv kraschade av utmattning, många år efteråt. Då när jag trodde att vi borde varit ute på andra sidan.
En dag rasar ena dottern, en vanlig vardagshändelse utlöser ångest. Ångesten blir dödsångest. Allt blir svart. Vi omkring vet inte vad vi ska göra. Vi ringer 1177 och de kopplar till ambulans. Ambulanspersonalen säger att de plockar med henne. Men eftersom det är covid får vi inte följa med. Och jag kan inte lämna det andra barnet som är i kris efter ett självmordsförsök…
Jag tröstar, hemmavarande barnet somnar, jag dricker kaffe och hör hur det är på psykakuten på det stora sjukhuset. Hon sitter själv i ett väntrum, en annan patient befinner sig i en container utanför (covid) och någon i ett annat rum, Inget händer. Telefonen håller på att ladda ur, hon är knappt klädd, inga pengar. Hon tittas till med jämna mellanrum men ingen vet något. Jag halvsover av utmattning när hon ringer halv fyra på natten. Då har hon fått ett samtal med en psykolog med lösnaglar, lösögonfransar, och uttalat ointresse diskvalificerats från att få hjälp. Så hon körs bokstavligen på porten mitt i natten utan kläder, pengar och en telefon som håller på att dö. Bussen går inte på flera timmar. Hon vet inte var hon är rent orienteringsmässigt. Hon har inga pengar. Hon har nyss försökt att ta sitt liv.
Hon är en 19 år gammal ung kvinna som är utkastad i natten av psykiatrin som skiter i henne och i oss.
Det är bara ren tur att hennes mobil har några procent kvar så jag kan kasta mig i bilen och köra flera mil för att hämta henne. Vi talar tills batteriet tar slut. Sedan har jag sådan ångest innan jag ser henne i pyjamasen i nattkylan utanför det stora ”fina” sjukhuset.
Några veckor senare kommer räkningen. Fy fan.

Chefen ansåg inte att de brustit trots suicid

Min vän beskrev sin dödslängtan, att hen planerat tillvägagångssätt, vad som hindrat hen tidigare, att situationen var ohållbar.. bedömningen gjordes av en osäker kurator som kollade på mig som anhörig för stöd. Fick till sig att de skulle jobba med hälsoångesten trots jag beskrev flera bakomliggande faktorer till hens dödslängtan och att situationen var ohållbar. Hen sov inte, åt inte, hade hög ångest, medicinera inte, hen försökte följa råden av sjukvården att fånga solen och motionera vilket inte var hjälpsamt i hens tillstånd. Uppfattade hen som nästan psykotisk. Vi ringde mobila teamet flertalet gånger om och om igen, de kom ALDRIG UT, utan sa till oss de hade en plan med min vän. Vad den var fram kom aldrig och om så var fallet följde hen den inte. Tror ingen mer suicidbedömning gjordes än den jag fick till. Hen tog två veckor senare sitt liv. I samtal med chef har jag fått till mig att de inte anser de brustit i sitt ansvar, kring sin bedömning eller hanterande av min vän.

Mina föräldrar blev vårdare

Mina föräldrar fick veta jag mådde dåligt när jag var 14. Som 15 åring spenderade jag sju månader inlagd på bup och fick tillslut komma hem. Dock eskalerade mitt självskadebeteende mycket. Jag försökte be om hjälp i tid men det hela slutade med ytterligare ett självmordsförsök där polis fick köra mig till sjukhuset. Bup kom förbi dagen efter och sa jag inte behövde bli inlagd. Där och då kändes det som ett svek för jag hade skrivit flera gånger till min behandlare vad jag tänkte göra. Jag fick komma hem igen och fortsatte skada mig värre och värre. En dag fick jag nog av bup. Jag vägrade åka dit. Efter ett tag kom de istället hem till mig och mina föräldrar. De fick en lapp med instruktioner hur de skulle behandla mig. Där stod det att de skulle tänka jag var ett ettårigt barn. De skulle alltid ha koll på mig. Min pappa sov i dörröppningen i mitt rum. Jag fick bara vara själv vid dusch eller toalett besök. Men jag lyckades fortsätta självskada och bup var oroliga och nu i efterhand har jag läst i journalen de var nära att tvångsomhänderta mig. Men det blev inte så och en del av mig undrar vad som hänt om jag fått mer hjälp tidigare istället för att jag nu som 24 åring tvingas vara inlagd.

Jag mådde piss som ungdom. Men jag hade en fungerande familj och då behövde jag inte komma till ett behandlingshem enligt soc. Men en familj ska inte vara vårdare och så blev det för mig. Idag har jag och mina föräldrar ändå en bra relation men det har påverkats att de fått ta hand om mig som de gjort. Jag har hatat dem när de lyft ut mig i bilen för att få sår tittade på. Eller att de hindrat mig att lämna huset. Jag skulle inte önskat mig en annan familj men jag önskar de slapp vårda mig själva i min ungdom. För så ska det inte vara

Pappa förändrades efter diagnosen

Min pappa och äldre syster är bipolära. Jag ska även utredas för det.
Min pappa diagnoserades med det när jag var 11 år, och min syster året därpå. Han var 41 när han diagnoserades, och hade lidigt fruktansvärt i tystnad i många, många år och gjort sammanlagt 3 självmordsförsök under min uppväxt tills han blev diagnoserad som alla runt om trodde var olyckor.
Efter min pappa vart inlaggd och kom hem igen så var han förändrad, han började äntligen visa sitt riktiga jag, prata om det osv. På gott och ont.
Hans diagnos påvärkade hela familjen, men jag kan bara prata om min upplevelse.
Efter han blev utskriven så hade han starka medecinska doser som gjorde att han blev praktiskt taget som en zombie. Jag kommer ihåg att jag ofta kom hem från skolan och att han låg på soffan och vilade, han fick elshock terapi ett par gånger med som gjorde honom tröttare. Detta var svårt för mig som barn att se honom på detta viset, så jag försökte hjälpa honom, tex erbjuda mig att hämta min bror på dagis, men det tillät han inte på grund av paranoida tankar han hade. Vi brukade gå ut och fiska varje helg jag var där, men efter diagnosen så blev det kanske 1 gång om sommaren. Det var svårt med de förändringarna. [Jag blev även nydligen diagnoserad med Autism.]
Jag önskar att jag kunde fått mer hjälp av någon, Bup eller något som kunde stötta mig i denna svåra stunden som förändrade så mycket. Men det fick jag inte, och på grund av det så gick jag in i en djup depression när jag var runt 12 och satte större press på våran redan svåra situation.
I vissa stunder har han vart svår, men jag älskar honom med hela mitt hjärta och jag vet att han är en bra, god person.
Nu, nästan 11 år senare efter han blev diagnoserad, så kanske det är min tur. De ska kolla in på det, och jag ska utredas.

”En sådan stor risk får inte tas”

En i familjen var väldigt deprimerad och sökte hjälp på den vuxenpsykiatriska mottagningen. Han hade suicidtankar och planerade att avsluta sitt liv. Väl på mottagningen fick han utskrivet antidepressiva läkemedel som med stor risk skulle få honom att må ännu sämre de första veckorna. Han började äta medicinen efter läkarens rekommendationer i hopp om att må bättre, men började må sämre pga den och en vecka senare fanns han inte längre kvar i livet. En sådan stor risk får inte tas när patienten redan mår så pass dåligt att det kan bli fara för dess liv att påbörja medicinering som får de att må ännu sämre. Läkaren som gett ut medicinen blev anmäld och avskedad.

”Tyst nu, lilla blomma”

Jag följde med en vän till psykakuten som stöd. Varje gång jag öppnade munnen för att berätta om situationen (min vän mådde för dåligt för att kunna ge en större bild) tystade läkaren mig genom att säga ”tyst nu, lilla blomma”. Hon var helt ointresserad av allt jag hade att säga och bestämde sig för att min vän skulle skickas hem utan hjälpen hen sökt för, utan att hon fått någon större förståelse för situationen. Min vän kunde inte vara ensam så hen fick sova hemma hos mig. Nästa morgon åkte vi tillbaka till psykakuten och en annan läkare gjorde bedömningen att min vän var i akut behov av hjälp.

Diskriminering av POC med autism

As a parent to an a special need child I knew i will not be treated in the same way as Swedish pears who are parenting special needs children or any kind of disability, but what I never expected in my wildest dreams was my son will be converted to criminal for exhibiting autistic traits and sentenced indefinitely to Swedish maximum psychiatric hospital for years and no journalist, organizations lawyers or local media will be willing to pick up the case and put an end to the drama frightens me .
My same son who was stabbed 2014  in a home and justice was not served , the courts claimed he didn’t have the psychological capacity to witness or press charges against someone. Suddenly he has the capacity in 2019 .
Knowing that this doctor (a psychiatrist) still exists  among us is  frightening how many of her patients’ relatives has  she been banned from visiting and communicating with their loved ones. She banned me from communicating and visiting my son. The last restriction has passed and she has not still allowed us to visit or communicate.  I called today demanding to speak to he I learned in a very horrible disrespectful manner that she is on vacation.
A hospital counselor  that is supposed to be of help to vulnerable and oppressed people like my son is instead applying for Conservatorship for him just to cover their tracks and silence us .
This is the sixth time  they are applying , they started in 2016 , she has applied twice and this time the courts granted her request of a conservator  is so sickening .
Allowing racial doctors who are acting according to their ego is so heartbreaking that shows the level of nonchalant attitude of the politicians and the system .
Medicating a patient to the extent that even a layman can take note of the devastating side effects of the medications such as rashes  , shaking, twitching and rotten gums can be noticeable .
Working as a caregiver I witnessed most Swedish parent’s recommendations respected by doctors, occupational therapists, disability case workers but not that of blacks .
POC are never good enough , they are deviant toxic banned with any  explanation or help to fix the “ toxicity”. I have watched our autistic people of color die in a group home and the mother was asked to present the power of *name* before the kommun can tell her what happened to her son