Jag berättade för bup om mina matproblem men jag fick svaret du vet inte hur det känns att ha en ätstörning. Jag önskade att de hjälpte mig innan de var försent efter en månad började jag gå ner i vikt och bup sa det är bara trams det du håller på med några månader senare blev jag inlagd för svår anorexi med sondmatning.
Uppsagd för att man har en diagnos
Arbetade på slutenvården och i en av ronderna informerades vi om en ny patient som skulle läggas in. Patienten hade en funktionsnedsättning (som jag också råkar ha, är dock mycket normfungerande så det märks ej) som läkaren och andra anställda gjorde sig lustiga över vid flera tillfällen. Till slut sa jag att jag också hade den diagnosen och vi kanske borde gå vidare, för att markera att det inte kändes okej men på ett neutralt sätt. Efter det fick jag inga fler pass och blev uppsagd ett par veckor senare för att jag ”inte kan skilja på vad som är privat och vad som är personligt” och var ”för öppen” med min diagnos inför kollegorna.
”Jag måste ha varit helt nerdrogad”
Ett tag när jag mådde dåligt både i min anorexi och depression och var inlagd under en längre period så hade jag 10 olika läkemedel för min psykiska ohälsa. Utöver det hade jag medicinering mot mina då somatiska sjukdomar så allt som allt hade jag 15 olika mediciner. Jag minns att jag själv ville ha mer och mer medicin för det var den enda hjälpen jag fick. Nu i efterhand när jag själv jobbar som sjuksköterska och ser min medicinlista så kan jag inte förstå hur jag kunde stå på benen. Jag måste ha varit helt nerdrogad, och visst jag överlevde men det var inte pga läkemedel utan med hjälp av terapi och mitt sociala nätverk.
Är ändå alltid så tacksam för att psykiatrin räddade mitt liv och höll mig kvar när min kropp och psyke inte orkade mer.
Psykiatrisk omvårdnad åsidosätts
Vi är ofta för få skötare vilket resulterar i att den psykiatriska omvårdnaden åsidosätts, endast det ”mest akuta” hinner tas om hand. Många tappar gnistan att försöka hjälpa när man arbetar 14 h pass underbetalt och inte ens har fungerande överfallslarm.
Triggande behandling
Jag var AT-läkare på en allmänpsykiatrisk avdelning. På avdelningen fanns bl.a. patienter med anorexia, d.v.s. en dödlig psykiatrisk sjukdom. Mitt i korridoren, framför alla patienterna, pekar plötsligt en skötare som jag aldrig träffat förut på min mage, ler och frågar ”Och vad har du där för nåt?”. Jag blev helt ställd. Personen undrar alltså om jag är gravid. Jag ser alltså uppenbarligen gravid ut. Jag ser alltså uppenbarligen tjock ut eller som att jag har stor mage. Tack för den. Jag har själv haft problem med ätstörningar så det kändes extremt jobbigt att en främling ställer sig och kommenterar min kropp bara sådär. Men att dessutom göra det framför alla patienter som potentiellt skulle kunna triggas i sina symtom genom att jag, som INTE är tjock, blir kallad tjock mitt framför deras ögon! Jag svarade bara ”En tröja från H&M” och gick in på expeditionen och smällde igen dörren. Jag skrev också en avvikelserapport men ingen brydde sig, den stängdes ner. Jag skrev den inte så mycket för min egen skull men för att patienterna ska slippa höra sånt när de är INLÅSTA MOT SIN VILJA PÅ GRUND AV ANOREXIA NERVOSA. En relaterad historia är när jag jobbade på BUP och jämt fick gå och rensa bort veckotidningar med bantningstips som låg framme trots att vi hade ätstörningspatienter inlagda. Försökte framföra det till chefen men ingen verkade tycka det var en så viktig fråga.
Pratar över huvudet på min brukare
Jag jobbar inom LSS och har flera brukare med autism i olika former. När jag är ute med en brukare, hos läkare eller annat, så pratar dom över huvudet på min brukare. Ställer mig frågor om brukaren. ”Vad vill hen äta?” ”Var har hen ont?”
Rykten om att anhörig var gängkriminell
Jag jobbade på en avdelning där en svart patient fick regelbundna besök av sina vänner som också var svarta. Det gick rykten i personalgruppen om att någon av kompisarna var gängkriminell, jag förstod aldrig om hen hade någon källa till det.
Under den perioden sa personalen ofta saker som ”Snart blir man väl skjuten när man öppnar dörren”, ”Snart får vi väl börja ha skyddsväst på oss på jobbet”, och liknande. Det diskuterades också om man skulle begränsa vännerna från att komma och hälsa på.
Överläkaren ringde min arbetsgivare
Överläkaren på psykiatriavdelningen ringde utan min vetskap min chef för att berätta att jag var på tvångsvård. Han tyckte nämligen inte jag var lämplig att arbeta inom mitt yrke (är läkare själv). Jag förlorade den anställningen.
”Vad bra att de gör slut på varandra”
Arbetade kväll på en psykiatrisk jourmottagning. Dagen innan hade det varit en ung man som skjutits till döds i en förort. Jag hörde en skötare och en läkare (vita svenskar) diskutera händelsen ”Vad bra att de gör slut på varandra”
Förutsättningarna för trygg och säker vård minskar
Jag arbetar inom specialistpsykiatrin och när jag var på intervjun lovade min chef mig att jag skulle få gå utbildningar, något jag saknat inom tidigare yrkesområde och känner är viktigt för att vara den bästa för den enskilde som jag ska möta.
Min nuvarande chef har skrattande påtalat att ”vem av oss har utbildning?” när jag önskat få gå en grundläggande utbildning för de diagnosgrupper som jag förväntas arbeta med dagligen, då jag känner att jag inte kan fullt ut hjälpa patienterna då jag saknar verktygen.
Jag läser på denna sida om hur missnöjda patienter är med att det tar lång tid att få rätt insatser, är svårt att bli förstådd och känna att någon vet hur en ska bemöta på ett lämpligt sätt – Och jag håller med. Vi saknar verktyg för att bättre hjälpa och på ett mer effektivt sätt fånga upp saker som dyker upp för att snabbare sätta in rätt stöd. Under ett år har fyra av mina kollegor sagt upp sig för att de saknat kompetensen och inte erbjuds vidareutbildning samtidigt som vi är underbemannade med besparingskrav i en tid där psykisk ohälsa bara växer men förutsättningar för trygg och säker vård minskar.
Senast tillagt
- Jämförde patienternas sår
- Livshotande självsvält
- Sjuksköterskan tyckte det var roligt
- Frågan ställdes aldrig
- Stämplad med diagnoser
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.