Jag har blivit kränkt så många år att det inte går att berätta om allt längre. Från feldiagnostiserad i 16 år till inlåst på lpt i åratal, bältad, hotad, misshandlad o våldtagen på psykiatrisk intensivvårdsavdelning.
Läkaren lät bli att ge kramplösande
Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.
Hon dog morgonen efter
Min syster sökte och fick ”vård” inom psykiatrin under många år. Det var tydligt att hon hade ett medicinmissbruk utöver både psykiska och somatiska diagnoser. Detta framkom i hennes journal.
Hon ringde sin psykiatriker efter ett av sina självmordsförsök och sa att hon inte klarade av att få så mycket medicin utskriven och ville ha det mer kontrollerat. Psykiatriker hänvisade till att hennes bästa vän kunde ansvara för medicinen. En vän som inte hade kunskap eller vilja att ta det ansvaret.
Min syster ringde några dagar senare en vårdare på en av de psykiatriska kliniker hon legat inne på. Hon är uppenbart påverkad av mediciner och sluddrar fram att hon behöver hjälp och att hon inte kommer finnas mer dagen efter. Vårdaren säger att hen inte hinner prata då det är matdags på kliniken och lägger på luren. Hon dog morgon efter av en överdos. Lämnade ett meddelande på sin mobil om att hon inte orkade andas längre.
Detta finns som bevis då hon spelade in alla sina samtal. Psykiatrikern och den vårdare som tog emot samtalet blev båda anmälda. Vårdaren blev av med sitt jobb då det även visade sig att hen hade inlett en sexuell relation med min syster då hon var inlagd. Psykiatrikern jobbar kvar.
Inte ens en följdfråga
Jag blev våldtagen när jag var 15. Jag har berättat det för sammanlagt en kurator, en psykolog, två barnmorskor. Jag har skrivit ner det på formulär som barnmorskor senare fått sammanlagt tre gånger. Har aldrig fått ens en följdfråga när jag berättat det.
Efter tre depressioner kopplade till våldtäkten och försök att få hjälp från vården har jag lärt mig att det är bättre att prata med frivilligorganisationer då de är de enda som visat att de bryr sig.
Bältad på BUP
När jag var femton blev jag bältad på BUP och eftersom jag inte lugnade ned mig bestämde läkaren att de skulle ge mig injektioner. Jag skulle få två olika sprutor, en med Phenergan och en med något annat, men efter att den manliga sjuksköterskan dragit ned mina byxor (det var män i rummet när jag bältades trots att jag blivit utsatt för allvarliga sexuella övergrepp som 14 åring, vilket jag berättat för personalen) och gett mig sprutorna medan jag skrikit åt honom att sluta och andra i personalen höll fast mig så frågade läkaren (som också satt med i rummet) vad sjuksköterskan gett mig. Sjuksköterskan insåg då sitt misstag, att hen gett mig två sprutor Phenergan istället för två olika sprutor. Jag somnade och under hela nästa dag kunde jag inte skriva, läsa eller gå utan att ramla in i saker eftersom jag var så medicinpåverkad. Om personalen gjorde en anmälan på det var det aldrig något jag fick veta och det skulle förvåna mig mycket. I journalen står det endast följande (jag skriver xx där det står namn och byter alla pronomen till hen):
”Pratar i telefon med bakjour xx och på hens ordination ges kl 21-22 inj. Phenergan 2,5%, 2ml i höger klinka. Ingen effekt efter 20 minuter utan xx skriker, vrider sig och sliter i bältet. På ordination av ÖL xx planeras då att ge ins Haldol 5mg/0,5ml men av misstag ger ssk i stället ytterligare ins Phenergan 2ml im kl 21:45. Momentant efter detta blir pat lugn. ”
Dagen efter berörs bältningen endast i följande anteckning:
”på frågan att hen upplevs av personal som nedstämd var hen något tveksam, på vad som kan vara orsaken, men hen berättar att hen känner sig lite dåsig i kroppen och något suddig syn som hen tycker är väldigt jobbigt, har stark träningsvärk och är öm i vänster ben/skinka. Detta är av injektionen från gårdagen.”
Samma personal fortsätter anteckningen genom att skriva vad jag ätit under dagen och avslutar med:
”Patienten samlar sig. I övrigt lugn och trevlig.”
Personalen ignorerade mina trauman
När jag var 14 blev jag utsatt för grova sexuella övergrepp och misshandel av jämnåriga. En månad efter övergreppen blev blev jag inlagd på barnpsykiatrin efter ett självmordsförsök. Jag sa då till personalen att jag inte klarade av att vara i samma rum som manliga patienter eftersom jag hade blivit utsatt för ett övergrepp. Personalen lyssnade inte utan blev irriterad och skällde på mig för att jag vägrade gå ut i matsalen/sällskapsrummet där det andra patienterna var. En personal satt ned och lyssnade på mig och svarade sedan att ”fast du kommer ju aldrig kunna undvika män” och sen var den saken slutdiskuterad. Ingen frågade mig ens om övergreppet eller hur jag mådde och jag fick absolut ingen traumaterapi.
Jag uppfattade det som att personalen, de enda vuxna jag hade i min omgivning eftersom jag var inlagd, inte tyckte att det jag blivit utsatt för ens var ett övergrepp utan helt normalt och att det var jag som var fånig. Detta ledde till att jag senare började använda sex som självskadebeteende. Hade de tagit det övergreppet på allvar hade jag inte behövt bli våldtagen ytterligare tre gånger och misshandlat mig själv tusenfalt för att hantera ångesten, skammen, rädslan och självhatet.
Bältessäng vs en kram
Jag har många gånger, både på BUP och vuxenpsykiatrin, blivit hotad med bältningar om jag inte ”skärper” mig (personalens ord). Det är inte ovanligt att personalen stått i korridoren och skrikit ”LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG ANNARS KOMMER VI BÄLTA DIG” när jag haft panikångest (ofta pga traumatiserad från tidigare bältningar/sexuella övergrepp eller att jag bett om hjälp men inte fått någon). Detta lugnar såklart inte ned mig utan ger mig mer panik.
I en sån här situation på BUP när personalen hetsat med att de kommer ”ringa på doktorn så hen kan bälta dig” och tusen personal var i rummet och allt var bara kaos, både inuti och utanför, så kom en ny personal in i rummet. Jag var en späd, panikslagen femtonårig flicka. Hen vuxen och trygg. Lugnt gick hen i rummet, sa åt de andra i personalen som höll fast mig att flytta på sig och så omfamnade hen mig. Svepte in mig i sitt lugn. Trygghet. Paniken i mig lugnade sig nästan direkt och jag kunde andas igen. Slutade skrika och började gråta istället. Grät och grät och grät och hen fortsatte att krama mig tills jag gråtit klart. Jag tycker den situationen visar så tydligt vad barn behöver i panikslagna situationer. Att bältessängen bara gör saker värre.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
